Lägesrapport från höftkonvalescensen

Prispallen.

Min plan är som bekant att bara träna överkropp medan iliopsoas vilar sig i form, men jag blir helt tokig av den tanken så i går lyckades jag träna lite ben utan att blanda in höfterna. Eftersom jag i fredags hällde ohyggliga mängder rusdryck i plythålet så genomfördes gårdagens pass ordentligt bakfull.

Ska man discogymma MÅSTE man träna pattarna så efter 3 km löpband blev det massor av hantelpressar i olika vikter och vinklar. Jag måste erkänna att jag alltid har gillat hantlar bättre än skivstång för bröst, men har envisats med stång efter Starting Strength-episoden i början av året. Men nu skiter jag i det för hantlar känns som det tar bättre, är av outgrundlig anledning "roligare" och man behöver inte frukta för sitt eget liv om man inte orkar sista repetitionen. Som tyngst körde jag med 28 kg-hantlarna men är man så här språkresebakis rinner krafterna ur en extra snabbt. Jag fick ganska fort gå ner ett par snäpp för att orka 8-10 repetitioner per set.

Efter att bröst och framsida axel mosats till puré tänkte jag bita ihop och köra lite pullups trots min överväldigande avsky för den övningen, men se då var båda de stationerna upptagna! Hög på lyckan över att tillfälligt slippa detta blev det i stället en sån där bensparkmaskinen som isolerar framsida lår. Eftersom höftstrulet inte är quadriceps-fästena utan iliopsoas tänkte jag att denna borde gå att köra under höftvilan och det gick mycket riktigt alldeles utmärkt. Ett år av tunga böj har givit nån sorts resultat och tior på 80 kg var ganska bekvämt (men alla såna här maskiner har lite olika utväxling, bör tilläggas). Däremot blev jag lite lätt illamående här, kanske på grund av ca 3 liter amerikansk döds-IPA i kroppen (inte bara de frikyrkligt milda sorterna i bilden ovan).

Det begynnande illamående fick mig att skjuta upp pullups lite mer och gå på en annan bengrej, nämligen tåhävningar. Det finns två manicker för detta, en stående och en sittande. Jag tog den stående varianten och körde 3x10 på vad jag tror är 100 kg (det står 220, som bör vara pounds). Jag borde ha kört mer för vader är sega grejer och jag känner inget i dag. 6x15 hade nog varit bättre.

Illamåendet ville inte riktigt klinga av så jag skippade pullups igen, men eftersom jag är dum i huvudet gick jag och gjorde dips i stället, vilket är minst lika jobbigt. Efter all bröstträning var triceps helt slut så det blev inte så många, och jag började känna mig rätt grön i nyllet. Två set fick räcka. Jag avslutade med att i sann discogymmaranda gå och svinga lite hantlar. Ja, jag kör curls. Ja, jag skäms lite. Men jag gör det i alla fall stående.

Discoträning

Det har varit lite glest med träningen men i fredags hade vi lite firmaståhej med gocart, klättervägg, såna där sumodräkter som luktar gammal konsultsvett, discobowling och hinkvis med öl. Det var roligt eftersom det gick bra: Jag som inte hållit i en ratt på ca 8 år överraskade mig själv med att vara rätt skaplig på att köra (mitt lags bil var den snabbaste av 8), jag lyckades slunga runt en MMA-tränande brottare (som förvisso är van att träna i gi och inte sumodräkt) och jag måste nog testa klättring lite mer: Det fanns tre leder och ingen var väl egentligen svår men jag klarade alla inklusive den med lite överhäng. Inte så pjåkigt för någon som aldrig klättrat förut, om jag får säga det själv. Jag har alltid utgått från att jag är askass på klättring på grund av att jag är lite tung för min armstyrka, men bara man hade bra grepp (och mitt är väl åtminstone hyggligt) och lyckas få upp en fot på nån liten plupp så kan man lösa allting med benstyrka. Vi har ett par klättringsfantomer på jobbet som jag kanske får haka på nån dag.

Jag är sensationellt kass på fyllebowling i alla fall, så där blir det inget skryt. Kanske i så fall att jag är precis lika dålig med bägge händerna.

Dagens cykling till gymmet gav nya astmaproblem. Det har hänt nåt sen i somras som gör att ansträngningsastman snart är i nivå med när den var som jobbigast under uppväxten, vilket känns måttligt peppande. Medicinen räddade mig men sen bronkitrosslade jag lungslem i 20 minuter.

Själva träningen blev enbart överkropp pga höfthaveriet: Axelpress med skivstång, axelpress med hantel (en sida åt gången), triceps pushdowns, face pulls, triceps extensions med skivstång stående (över/bakom huvudet), skivstångscurls. Sen en massa benstretch för att få ordning på höftjävlarna. Oklart om det hjälper, det känns alltid värre så fort jag försökt töja lite.

Det känns störtlöjligt att inte träna ben, som om jag fuskat mig genom hela passet. Men jag tänkte att jag kan springa lite på löpband och kanske testa lite benträningsmaskiner som inte innebär så djup rörelse i höftleden.

Höfthaveriet

Jag tror alltså att jag på något vis krashat iliopsoas eller närliggande muskler. Efter lite RDL och marklyft i förrgår kändes det lite bättre, så jag trodde att det kanske var röven som strulade: Ofta är det ju så att man har ont på motsatt sida av var problemet egentligen sitter (det där lät sjukt ovetenskapligt men jag tror det kan stämma faktiskt).

Just eftersom det känts lite bättre valde jag i morse lyftarskorna i stället för löp- och skuttskorna. Ordentlig uppvärmning på crosstrainern (försök aldrig köra löpband med lyftarskor) resulterade tyvärr i att astmahelvetet kom tillbaka, så där har jag ett annat problem. Nåja, en dos inhalator så var jag på banan igen. Sedan en massa stretch för höfter och ben, inklusive nån sorts bencrawl/häckpassagecirkelrörelse jag sett lyftarproffs göra. Den borde få lite ordning på höften tänkte jag. För att inte lasta på för hårt direkt körde jag OH-squat på bara 50 kg. Lyften i sig gick bra, jag kände mig jättestabil i både bål och axlar, men i botten är det tamejfan något som inte stämmer med höfterna. Det är som om en liten kniv sticks in rakt framifrån precis i höjd med höftleden.

Efter lite fjuttviktsbänkpress spenderade jag 10 minuter på stretch och foam rolling plus att jag ålade runt på en liten golfboll som fick äta sig in i köttet kring höfterna och mosa runt vävnaden. Det gjorde skitont vilket jag tänkte skulle vara ett gott tecken men nu har jag hållning som en gravid hockeymålvakt så förmodligen är vila det enda rätta. 3 veckor discogym, here I come!

Inbilla dig i form med kvällstidningsmetoden

Jag har tidigare nämnt min totala avsky för kvällspressen, och nu har de slagit nya rekord. Jonas Adner illustrerar detta ganska fint i sin blogg, läs här: http://jonas-ad.blogspot.se/2012/10/alla-ska-med.html

Omstart

I dag har jag tränat för första gången på två veckor. Pausen orsakades av en vecka man-flu och en vecka där jag har mått allmänt uselt på lite mer diffusa sätt: allmän svaghetskänsla, den där jäkla astman, huvudvärk, trötthet, ömmande leder. Ända sedan jag gick och odlade upp en explosiv laktosintolerans för någon månad sedan så har kroppen varit ynklig och allmänt dålig på de där sätten. Jag testar att mula i mig vitamin C och D dagligen nu för att se om det hjälper. Det här med vit månad kändes för övrigt helt värdelöst: Visst, jag har varit sjuk under tiden, men jag mår då inte ett jäkla dugg bättre. Öl = livets elixir.

Jag tror förresten att jag pajjade höfterna ganska ordentligt av det där med 10x10 böj på kroppsvikt; Iliopsoas (heter den så på svenska också?) gör numera skitont när jag ska ner i böj och jag känner av den även om jag bara hasar runt i vardagen. Rent generellt börjar jag inse att mina höfter är ett stort problem rörlighetsmässigt, så jag lär få anledning att återkomma här för nu har det gjort ont i 3 veckor och verkar inte vilja gå över.

I fjol ställde jag cykeln vid den här tiden men nu tänkte jag hålla ut en månad till innan jag köper SL-kort. Kosmos belönade genast den ambitionen med att ge mig punktering efter 400 meter i morse så jag hann inte träna så mycket som jag tänkt. Höfterna gör att jag skippade alla sorters böj, så det blev 15 minuter i 12 km/h på löpbandet för att kolla om astman skulle mopsa upp sig (det gjorde den inte!), lite försiktiga RDL och sedan marklyft (upp till 130 kg) eftersom höfterna tjurar lite även här, och axelpressar (3x5 på 45 kg pga alarmerande svagma).  Jag testade att stretcha surhöfterna lite mellan axelpressarna men det blev inte ett dugg bättre.

Nåja, det var kanske lagom mjukstart efter 2 veckors uppehåll.

Höstinfluensan

Jag har varit sänkt i man-flu sedan måndag förra veckan och bättringsvägen verkar vara utritad i iOS6-kartorna för jag är då inte framme än. Återkommer när jag gjort något mer ansträngande än att snyta mig.

Bendöden, dag 3: Återuppståndelsen

Den här sortens träningrapporter är lite tråkiga men jag vet inte riktigt hur jag ska krydda dem, och förhoppningsvis innehåller de lite insikter och frågeställningar som kan vara nyttiga. Lovar mer hysteriska metaforer i nästa inlägg i stället.

Att stiga ur sängen var aningen lättare i dag och det är bara insida lår som är kvar i katastroftillstånd medan resten övergått i vad som med lite välvilja kan kallas vanlig träningsvärk. Givetvis belönade jag i morse låren för detta framsteg genom att torpedcykla till gymmet och köra tunga frontböj.

Efter 10 minuter uppvärmt stretch gick böjandet överraskande bra. Det är klart det gnisslar lite i köttet att göra den sortens rörelse när man har napalmträningsvärk men är man varm, lite stretchad och norrländskt tjurig så kommer man ganska långt. Vissa säger ju att man aldrig ska stretcha innan styrketräning eftersom det förtar explosiviteten lite, men med den här stelheten fanns det inget val.

3x2 på 90 kg och sen 3x3 på 80 fick duga eftersom jag i klassiskt frontböjarmanér tappar övre ryggen lite på de allra tyngsta vikterna. Jag håller på att öva lite på att få in stången innanför nyckelnbenen också men det är inte helt bekvämt med pressen mot strupen. Däremot gör det själva böjen aningen lättare tror jag och man tappar inte fram skuldrorna lika lätt. Jag försöker också tänka mer på att böja vid knäna än att skjuta ut rumpan bakåt à la styrkelyft, men det sitter inte helt perfekt än.

När jag sedan tänkte köra OH-squat blev det tvärstopp: Höfterna och fotlederna ville inte alls hitta rätt position och jag fick fälla fram torson mycket mer än vanligt, trots att det ju borde vara nästan exakt samma rörelse som för frontböj. Efter lite nötande med bara stången gav jag upp. Den som har teorier om vad det berodde på för biomekanisk bug kan väl skriva en kommentar. Tänkte testa igen på söndag eller så.

I stället blev det chins, som jag är så vidrigt svag i. Jag vill så gärna bli bättre på dem men viljan att slippa dem är oftast ännu starkare. Jag behöver åtgärda detta, kanske genom att instifta någon sorts regel om att mellan varje pass böj (front eller vanliga) så måste jag ha kört chins eller pullups. Synd att jag är så bra på att bryta regler.

Sen körde jag lite kettlebell-svingar. Som tyngst gjorde jag ett set om 40 st på 32 kg. Jag hade kanske kunnat mangla ut 10 till men i dag var ingen dag för maxprestation så jag sparar det till en annan gång. Jag gissar att jag inte har världens mest fulländade teknik heller, så jag kanske ska be nån lite mer rutinerad coacha mig innan jag kör till kollaps.

Sist testade jag "one legged glute bridges"—enbent gluteus-brygga?—för att se om höfterna blev gladare. (Som i den här videon, men jag hade böjda benets häl ända in mot rumpan.) OH-böj efter det kändes precis lika konstigt som innan, så 10 reps med enbart stång fick avsluta.

Bendöden

Efter långt och noggrant begrundande har jag motvilligt accepterat att det här med 10x10 böj på kroppsvikt inte var det enskilt smartaste jag gjort i hela mitt liv. Topp 10 mäktigaste kanske, men inte smartaste.

När man kört skiten ur en muskelgrupp, och kanske framför allt ben, så får man en speciell känsla i kroppen. Först är det de där utmattningsskakningarna tillsammans med något som liknar känslan när man inte kan avgöra om något är varmt eller kallt — det är bara stark signal av någon odefinierad sorts varning. Sedan kommer stadiet med renblästrat zen-lugn som sitter i en timme eller så innan man går över till att det inte känns så jättemycket annat än att man kanske är lite trött. Sedan sover man på saken och vaknar med klassisk träningsvärk.

Det där protokollet följde inte mina ben den här gången.

Första stadiet med den odefinierbara larmsignalen höll i sig från sista repetitionen på morgonen tills jag somnade i tisdags kväll. Zen-lugnet infann sig inte över huvud taget, för hela gårdagen upptogs av helvetisk och dessutom accelererande träningsvärk samtidigt som den ursprungliga känslan av habanerosås och brännmaneter visade noll tecken på att avta.

Så till i dag. Som ni kanske vet är benträningsvärk som allra bäst dag två. Det gick märkligt bra att cykla till gymmet i morse, kanske för att inget kommer kunna mäta sig med vad mina ben gick igenom i förrgår, men väl på gymmet blev det visst fokus på överkropp kan jag säga.

Så fort jag suttit still en timme är det som om muskelvävnaden är snustorrt trä och nerverna är tomtebloss i full fyr. Jag rör mig med samma eleganta finess som en malmgruveborr inne på Kosta Bodas showroom och nässuckar värre än Leif GW när jag var femte minut växlar över vikten till andra skinkan.

Om man är helt otränad och tar i så in i helvete en timme så får man träningsvärk som liknar detta, men som ändå inte når riktigt hela vägen fram. Samtidigt inser jag att det finns massor av människor som inte skulle få några nämnvärda känningar alls av att göra det jag gjorde. Crossfittare och andra HIIT-fantomer lär ju tåla bra mycket mer än detta. Jag tänker att nästa gång kommer jag nog inte få lika ont, och inser att jag ju faktiskt därmed tänker "nästa gång", som om jag ska göra det igen. Och ja, det ska jag kanske. Faktiskt.

Man kanske kan köra 14-13-12-11-10-9-8-7-6-5-4-3? Det blir 102, och det gjorde den här snubben också, men i rad:



En gång i tiden tänkte jag att om man klarar 3x10 på kroppsvikt så är man ändå rätt stark. Nu tänker jag att 100 i rad är starkt. Fast jag ska göra mina high bar och med bättre djup. Sådetså.

Vad har jag gjort mot mig själv?

Lägesrapport: Låren känns som om de gröpts ur med melonskopa och sedan fyllts med habanerosås och arga maneter. (Uppdateras fortlöpande.)

Eller näe, här löps fan ingenting över huvud taget närmsta veckan känner jag.

Hundra gånger kroppsvikt

I en kommentar på Kalles blogg skrev signaturen Paleo Micke att han gjort 100 böj på kroppsvikt (82,5 i hans fall). Upplägget blev 32 minuter och 10-10-10-8-8-7-6-6-5-5-3-3-2-1-1-1-1-1-1-1-1-1-1-1-1-1-1-1-1. Detta ville förstås jag testa också, även om det förmodligen är åt helsike för mycket volym och ett jätteeffektivt sätt att bli seg och ickexplosiv. JAG TRÄNAR VÄL VAD FAN JAG VILL.

I morse blev det i alla fall av. Jag körde på 87,5 eftersom jag vägde in lite norr om 85 och kände att det var mest klädsamt att avrunda uppåt. Så dagens pass var att lyfta 8,75 ton. Jag tänkte att jag först och främst ska göra 3x10. Det är säkert 1,5 år sedan jag körde tior på över 80 kg och mina enstaka set om 20 reps på 75 är dels lättare och dels färre reps totalt, så jag hade ingen riktig koll på hur detta skulle gå. Jag misstänkte att det kanske skulle bli overkill med 100 reps så jag var beredd att runda av vid 50 och veva lite kettlebell i stället.

Efter tre set om 10 tänkte jag att orkar jag en tia till är det ju bättre än Micke som gick ner på åttor där. (Nej, andra behöver inte tävla med mig för att jag ska tävla med dem. Jag är ju kille, vi funkar så.) Fjärde setet blev mycket riktigt en tia och sen femte också. Här var jag rätt nöjd, för 5x10 var lite bättre än jag trodde jag skulle klara. Då bestämde jag mig för att fortsätta sikta på tior tills det blev för tungt, men när set 6 och 7 mot alla odds också var i hamn kunde jag ju omöjligen ge upp – Dels var jag för nära slutmålet 100 böj och dels började det bli uppenbart att asmäktiga 10x10 var inom räckhåll.

De sista 3 seten var ingen njutning, kan jag säga. Att psyka upp sig för att kliva in under stången och börja böja blev extremt besvärligt här. Setvilan som i början var kanske 2 minuter var nu uppemot 5 och när jag klivit ut stången ur racket gick det skakningar genom benen. Lyckligtvis är 87,5 en vikt jag kan nöta ettor med hela dagen (känns det som), så de första 3-4 repsen per set gick relativt smidigt även på slutet, men ända sedan första setet kom mjölksyran allt hårdare och på slutet var det rena tsunamin. I det allra sista setet visste jag att jag skulle klara det men var så uppspelt över segern att jag faktiskt var svinnära att fastna i allra sista repetitionen. Den tog typ 3 sekunder, men upp kom jag.

De första seten körde jag 5 repetitioner, sen 1-2 extra andetag, sen 5 repetitioner till. Set 4-6 var 5-3-2 och de sista tre seten var mer i stil med 4-3-2-1. Stången lämnade förstås inte axlarna förrän varje tia var klar. Min tid blev tyvärr hela 37 minuter men jag tror det beror på att jag envisades med tior och det satte spår i setvilan.

Nu är jag JÄTTEJÄTTETRÖTT i benen. Snälla, om ni klår detta så berätta det inte för mig. Jag behöver leva på den här bedriften en stund nu.

Sats Medis, vändningar och ryck

I fredags morse hade jag ett morgonmöte på söder så jag passade på att återbesöka Sats Medborgarplatsen. Den dåliga lukten var borta, de hade nya stänger som hade så bra räffling att jag kunder OH-böja 60 kg utan magnesium, men fortfarande bara en plattform (om än två skivstångsställningar) och världens sämsta hårtork i herrarnas omklädningsrum. Man kan få låna en i receptionen "mot pant" men alla som varit på Sats Medis vet att det är ungefär femton ljusår upp till repan så jag orkade inte genomföra den strapatsen tur och retur med dyngblött hår. Eftersom de fortfarande har sjukt mycket vikter och ändå har förbättrat ett par punkter sen sist uppgraderas härmed Sats medis till 3 av 5 i betyg, men mer än så kräver fler plattformar.

Jag nötte lite ryckteknik som börjar kännas riktigt bra när det är lätt vikt, men redan vid 40 så strular "snatch balance"-övningen. Jag är på något vis rädd att fånga långt ner trots att jag vet att jag utan bekymmer håller 20 kg mer över huvudet i djupaste böj. Så i stället för att hetsa på med OH-böj så ska jag bli bättre på snatch balances (ryckgreppsstötböj?), som sägs vara mycket mer överförbar till riktiga ryck. Jag pushpressar ju 60 så det handlar mest om att våga fånga djupt och inte bara pushpress till OH-böj, men min kropp verkar inte alls gilla den idén. Så här ser övningen ut i alla fall, om man gör den så som jag försöker göra:



Nu när jag kör vit månad och inte är obligatoriskt mysbakis på lördagar passade jag på att riva av ett pass på "hemmagymmet" Sats Marievik, och fokuserade på vändningar, inspirerad av en snubbe som nötte på med fin teknik på Medis dagen innan. När min teknik sitter så är jag stark nog att styrkevändningar på 60 kg kan fångas med spikraka ben, men ska jag upp mot tresiffrigt måste jag lära mig fånga i böj, vilket har visat sig vara lite som att lära en fisk att jonglera.

Jag vet inte exakt vad felet är, men så fort jag ska ner snabbt så ballar kroppen ur helt, precis som i snatch balance. Överkroppen lutar framåt mer när jag ska fånga en vändning än om jag gör en frontböj och fot- och knäposition är rena lotteriet. Jag testade alla möjlig kombinationer av "clean pulls", styrkevändningar, böjvändningar och frontböj. Till exempel flera set med clean pull, power clean, front squat, full clean. Jag tänkte att om jag drar först utan att fånga så får jag till stångbanan, sen fånga högt för att sätta den positionen, sen en böj för att memorera detta med upprätt torso, sen komplett vändning där jag sätter ihop alla delarna. Allt går jättebra till sista momentet då jag plötsligt hoppar ut för brett, ändå lyckas komma lite framåt med överkroppen och dessutom fångar halvhögt och sedan sjunker ner i en jävligt avig frontböj.

En annan konstig grej är att när 60 kg landar mot axlarna i botten känns det som att frontböja 90. Jag måste nog springa på atletklubben lite mer så de får lära mig det där, för jag KAN ju frontböja 90. Jag hade ju tänkt att jag skulle stöta kroppsvikt vid det här laget men man måste tydligen träna stöt för att nå dit. Jaja, det får väl ta nån månad till då. Sen jävlar.

Syfte och mål

Varning: oskojigt och långt inlägg helt utan bilder.

På Kalles blogg har det de senaste dagarna svallat en debatt om vad man "ska" träna och vad som är skadligt osv. Ni som inte läst igenom de senaste dagarnas inlägg och kommentarerna bör göra det.

En sak som inte alltid tas upp i de här diskussionerna är huruvida målet med all den här träningen är välmående eller prestation. I stället dansar vi runt frågan och blandar ihop begreppen. För det allra mesta och de allra flesta så är svaret "både välmående och prestation förstås!" men ju mer jag tänker på det inser jag att det är förmodligen är självbedrägeri.

Elitidrott är inte hälsosamt. Detta är inte en åsikt, det är fakta. Den som tränar för att bli bäst i världen eller världsdelen eller landet kommer utsätta sin kropp för saker som den på lång sikt inte mår bra av. Hen kommer bli skadad många gånger och även mellan skadorna lida helvetiska kval för att en gång i framtiden kanske nå sitt mål för en dag. Det innebär också en uppoffring på många andra plan: Socialt umgänge kommer lida, man kanske får skjuta upp att skaffa barn, man får inte dricka öl, inte spontanmula en påse ostbågar, man missar 10-20 år av utbildning och arbetslivserfarenhet, osv.

Om målet är att bli riktigt perverst svinbra på en sport, vilken som helst, så är det där vad som gäller. Den som försöker skarva lite och unnar sig ostbågarna och försöker hålla en civil karriär vid liv samtidigt kommer bli omsprungen/frånkastad/överhoppad av någon som inte skarvar. Varje skada, och skadorna kommer förr eller senare med den träningsintensitet som den här målsättningen kräver, kan förinta allting. Även om man lyckas slutföra en karriär på eget bevåg och inte stoppas på grund av en oöverstiglig skada så lär man resten av livet ha med sig skavanker och problem som uppstått under idrottskarriären.

Jag är 33 år och började med tyngdlyftning i våras, det enda riktigt sportspecifika jag tränat i vuxen ålder. Jag kommer aldrig bli bra på tyngdlyftning objektivt sett. Det är helt fysikaliskt omöjligt och att en trettioplussare blivit internationellt konkurrenskraftig och det har inte skett någonsin i sportens historia. Jag kan däremot bli bra subjektivt; nå mål jag sätter upp för mig själv och kanske rent av bli bra för att vara nån som börjar när han är 33 (vi kan låtsas det i alla fall), förutsatt att jag satsar ordentligt på det och är beredd att göra en hel del uppoffringar. Men under inga omständigheter är det befogat för mig att träna som en elitsatsande atlet, för den avkastning de söker är ouppnåelig för mig.

Även om man inte är en 33-årig kontorsriddare med webmage utan kanske en 21-åring med gedigen idrottsbakgrund så är det nog klokt att fråga sig om man på riktigt tänker bli världsbäst eller om man bara tycker det är kul att utmana sig själv, se framsteg, förbättra kroppen och på hobbynivå mäta sig med andra. Det går liksom inte att "halvsatsa" på att bli bäst. Det är aningen eller, och det är två HELT olika saker. Man kan träna svinhårt och bli jätteduktig utan elitmålet men man bör vara väldigt medveten om riskerna man tar och vad man offrar på träningens altare. Det är inte roligt att skada sig och det finns mer i livet än knäböj (sägs det), så om man ändå inte kan eller avser att bli superbäst så är man nog väldigt betjänt av ett perspektiv där man ser till lite fler av livets värden. Som öl.

Men jag skadar mig också. Axeln och armbågen gick åt helvete på grund av low bar-squats i vintras, vänster höft har surat, jag får i bland riktigt jävla ont i handlederna av pressövningar, och även om det kanske inte är skada så har ju löpningen fått avbrytas nu efter min illa tajmade astmaattack senast. Men jag tar inte tre gånger maxdosen voltaren för att orka nöta häckpassage i hällregn i 3 timmar eller spenderar 20 timmar i veckan i gymmet för att med oddsen 1:1000 få stå överst på en liten trappa en enda gång medan en man i sned kostym hänger en guldpeng runt min hals. I stället surfar jag katt-GIF:ar och sitter i soffan och spelar konstiga skivor genom den stereoanläggning min vanliga karriär betalat för.

När jag blir äldre vill jag inte få de förjävliga och i bland tortyrliknande problem med ryggen som min pappa har. Jag vill kunna springa i trappor och cykla och plocka upp saker från marken och bära hem tunga matkassar och bygga ihop en IKEA-möbel och gå en svinlång promenad och helt obesvärat resa mig ur en jättepösig soffa så länge det bara är möjligt. Jag vill inte få problem med blodtrycket eller diabetes eller nån sorts soffpotatiscancer eller bli stel som en stubbe. Så jag lyfter och springer och hoppar och svingar så svetten sprutar. Inte så mycket för att jag oroar mig för allt det där, för det skulle ge mig ungefär världens sämsta livskvalitet, utan för att jag lyckas få en kick av att göra det där och då i stunden av lyftande och springande och hoppande och svingande. Men gör det ont så vilar jag eller byter övning och är det för tråkigt så bjussar jag kroppen på en discofredag eller kanske rent av en påse ostbågar.