Kan höftproblem vara svag bål?

I den här videon ser vi hur korrekt aktivering av bålen (core schmore…) kan förbättra rörligheten i höfterna. Sjukt intressant med tanke på mina bekymmer, och särskilt då jag är sjukt kass på att träna bål/mage. Om det förbättrar höfterna kanske jag blir mer benägen att få in lite magpass.

Samma snubbe, Dean Somerset, har en artikel där han i princip säger att stretching inte fungerar och ger rätt tilltalande råd om vad man ska göra i stället.

Men det tar vi en annan dag, nu ska jag dricka vin och författa en lista över årets bästa skivor.

Perspärspass

Allergierna härjar runt som Spanska inkvisitionen i kroppen med eksem och trasiga ögon som resultat, men jag tänker fan inte finna mig i detta. JAG SKA JU BLI STARK FÖR HELVETE! Så nu på kvällskanten stegade jag ner till Sats Marievik, åkallade Den Mörke Fursten, och rev av 100 kg i frontböj (och två övermodiga missar på 105) och 70 kg OH-böj. Personbästa med 10 kg på varje. Höfterna fattade allvaret och höll käft, tack och lov. Jag må ha haft ett ruttet halvår, men när jag rev igång den här bloggen för ganska exakt ett år sedan hade jag aldrig klarat det där.

Jag ska testa max i bänk och vanliga böj också. Mina 150 i mark för någon vecka sedan får räcka i den grenen tills vidare.

Fotnot/spaning/kuriosa: Jag hade på mig samma Deathspell Omega-tröja som när jag klarade 3x5 på 120 kg low bar böj och 3x5 på 75 kg bänkpress första gången. Black metal ist krieg.

Julbordspokalypsen

Jag som är vegetarian och allergisk mot en massa saker borde kanske inte ha så mycket vid ett julbord att göra kan man tänka, men i år hade svärmor och svåger med familj kapprustat Ola-kompatibel föda som om vi stod inför en atomvinter i skyddsbunkern och jag var deras John Connor. Jag har därför ätit tills jag hatat mig själv, sköljt ner allting med öl, vin, whiskey och glögg, genom rusdrycksdimmorna givetvis glömt hur mätt jag är och genast plöjt kakfatet som en chiptrimmad grävling, fått andnöd av mättnad och tröstat mig med ca 3 hekto knäck.

Nej, jag har inte vågat väga mig än, men så fort jag kom hem i dag bar det av ner till Sats för mitt livs mest ångestladdade 6 km på löpbandet. Sedan jättemycket curls medan jag grät inombords.

Hela den här hösten har ju varit sisådär med träningen, och löpningen sket sig redan i augusti. Samtidigt har jag förstås fortsatt äta som om jag var Hafþór Björnsson vilket inte gjort underverk för figuren, men detta var liksom kulmen.

Till saken hör att det i morgon är exakt ett år sedan jag tog bilder på mig själv inför starting strength-testet (och sen aldrig publicerade här), så jag borde egentligen ta nya nu. Tyvärr har väl exakt ingenting förbättrats utan i stället ser jag ut som om gravitationen misshandlat mig med ett fälgkors. Så, om läsförståelsen sviktar en aning: Tar jag nya bilder lär ni inte få se dem heller.

Årets Q1-experiment, som alltså var Starting Strength i fjol, kanske ska bli att gå ner 10 kg?

Mvh,
Syltsäcken

Tack, immunförsvaret

Mitt gnälliga förra inlägg har givetvis belönats med en sprillans ny omgång man-flu. Kroppens samtliga muskelfibrer känns som om de fått stryk med kulhammare, tänkarkörteln är lika användbar som den järvgalla jag konstant snyter ur näsan och allergimedicinerna fortsätter göra mig pigg som en strandad manet. Livet leker.

Jag ska försöka få tid för en rejäl allergiutredning på Karolinska (de har roat sig med att höja ögonbryn åt mina provsvar förr) för jag tänker inte finna mig i detta länge. Jag KAN må bra, så varför gör jag inte det hela tiden? JAG KRÄVER SVAR PÅ DETTA.

Så det blir ingen träningsuppdatering, men ni kan ju kika på den här GIF:en och likt mig konstatera att det där är ju inget man någonsin kommer kunna göra om det så erbjöds en miljard i belöning:

Enligt sanningskällan internet är det Dorina Böczögő vi ser (youtube:a henne så gör hon samma grej  i varenda bom-video). Ja, hon har alltså två sorters ö i sitt efternamn. Show-off.

Kungen av krämpor

Läser man igenom den här bloggen är det en oproportionerliga mängder gnäll om åkommor och skavanker, utan några egentliga uppehåll. Tyvärr verkar det temat fortsätta: Mina allergier trilskas våldsamt mycket och jag käkar nu dubbla mediciner, båda med den så åtrådda biverkningen förlamande trötthet, vilket gör mig alert som en tröglori proppmätt på haschbrownies. Höfterna surar vidare men smärtan har migrerat runt lite och jag tror inte det är psoas länge utan någon annan höftböjare. Astman har jag inte provocerat men den är säkert också vrång och vresig om den bara får chansen. Som extraboll i flipperspelet Olas Kropp känns det dessutom som om jag har en förkylning i hasorna.

Eftersom jag vuxit upp med en massa allergier hela livet har jag blivit ganska bra på att ignorera allt sånt här, för om man går runt och är medveten om hur mycket bättre man kan (men aldrig får) må så blir man Falling Down-vansinnig. Men alltså nu måste det räcka snart. Jag kan ärligt talat inte riktigt minnas när jag mådde riktigt bra sist. Juni? Ja, förmodligen juni. Klart som fan jag inte blir starkare när jag inte mått som man bör på ett fucking halvår.

I afton blev det, efter tidigare utannonserat avbrott på grund av reklamfester med tillhörande ölintag, ny vända till gymmet. Lätt uppvärmning för att inte reta astman, en massa stretch så röven inte ska bråka med grannarna, böj upp till tre set femmor på 100 kg där jag testade att köra med bälte. Set två blev faktiskt bara 4 reps ska jag erkänna, eftersom jag fick nån sorts oro över höften men den lugnade sig till sista setet. Det kändes ok med 100 kg men jag är inte vrålstark direkt. Bältet hjälper kanske lite, svårt att säga. Eftersom det gick bra med bälte nu så kanske jag testar utan nästa gång.

Efter det körde jag lite axelpressar men svagheten här är helt absurd. Jag klarade inte 3x5 på 50 kg strikt press. Skammen. Avslutade med sittande hantelpressar varvat med plankan. Min styrkebalans är onekligen åt benhållet så det är kanske rimligt att nöja sig med ett par benpass i veckan tills höfterna mår bättre och däremellan ordna upp övre rygg, axlar och armar som uppenbarligen är på nivån "mellanstadietjej". Men alla mina tidigare försök att styra upp någon sorts program har fått ställas in på grund av alla de här defekterna som har stafettlopp genom min kropp, så jag kanske får finna mig i att köra på känn tills vidare.


PS. Önskar mig 16 och 32 kg kettlebells i julklapp. Lovar att skriva ohejdat positivt om dem.

150 kg marklyft: Check!

Jo då, trots att jag inte tränat marklyft sedan kvinnor fick rösträtt och faktiskt knappt tränat alls sen i oktober, så lyckades jag på ren pepp och tjurighet dra 150 kg i mitt livs mest krökta marklyft. Men upp kom den, och ryggen small otroligt nog inte av som en kolfiberskidstav i en spektakulär puckelpistolycka, så slutbetyg blir klart godkänt.

När jag i våras gjorde aningen mindre räkformade femmor på 145 med riktig reset (inga studs-reps) var jag ju såklart starkare, men testade aldrig att öka. Det borde jag väl inte ha gjort nu heller, för övre ryggen är verkligen för svag. Jag hade mitt nya fina bälte nu, men jag vet inte riktigt hur mycket det hjälpte. Det är väl en vanesak men jag tyckte mest det kändes konstigt.

Bältet ja: Jag köpte ju medium och nybajsad på morgonen kan jag ha det på näst yttersta hålen, men såhär på aftonkvisten med frukost, lunch och middag jäsande i innanmätet räckte bara allra yttersta läget. Så om någon fellow Stockholmare med aningen mindre omfång tänkte handla ett bälte från Eleiko kan hen få köpa large så byter vi.

Efter en himla massa marklyft testade jag lite OH-böj men höfterna är inte superglada och utöver att ryggen var slutkörd hade gårdagens pattmos gjort axlar instabila. I stället blev det högreps kettlebell-svingar på blott 24 kg eftersom det var tyngsta jag hittade (men det räckte rätt bra efter marken). Sist lite biceps eftersom allt annat var trött. Nu blir det vila några dagar eftersom jag ska dricka så in i helvete mycket öl på olika reklamfester.

Marklyftsporr

ÅHERREGUD JAG MÅSTE LYFTA NÅT NUUUUUU!

Mitt nya fina bälte ska nog få bekänna färg i morgon. Om jag törs testar jag 150.

Tung dag

Trots den här morgonvikten och pizza till middag har jag nu beställt tyngdlyftarbälte i storlek medium. Jag får väl dra åt hårt, helt enkelt.

För er som av oklar anledning inte för logg över min vikt kan jag meddela att jag normalt ligger kring 85-86 kg.

Mörat kött

I helgen köpte jag en bandyboll att rulla runt på, inspirerad av mobilitywod-Kellys kreativa användning av lacrosse-bollar hela tiden. 40 välspenderade kronor även om min var rosa i stället för klassisk orange. Jag ålade runt lite på den i morse både före och efter böjande och det känns som det fungerar riktigt bra, men man ser väl ut som om man försöker para sig med golvmattan samtidigt som man får en stroke. Jag gjorde så att jag stannade på punkter som var extra ömma och försökte rulla längs muskelfibrerna för nån sorts stretcheffekt och tvärs över dem för att lösa upp eventuella knutar.

Trots god effekt är mina höfter, främst då utsidan och sätesmusklerna, allt mer huvudmisstänkta i mina psoas-problem. Jag borde stretcha varje dag men hur sannolikt är det att man kommer ihåg och orkar ägna sig åt sånt? Man kanske borde testa att gå på nåt yoga-pass. Har jag någon yoga-expert bland läsarna som kan tipsa om lämplig start?

Jag hinner inte så mycket lyftande på morgonpassen när jag ska stretcha så förbaskat mycket, men det blev böj upp till 90 kg, lite lättare frontböj på 60 och 70 och sen OH bara upp till 50 eftersom höften började tröttna. Därefter axelpressar där jag nu är deprimerande långt från de 3x5 på 55 kg jag klarade i våras. Okej, jag har inte kört axlar på 5 veckor, men ändå, jag bommade sista när jag försökte 3x5 på 45. Det är verkligen, verkligen inte bra. Jag tänkte kanske köpa hem en kettlebell så kan jag klämma in lite enhandssvingar och pressar på kvällarna och ägna kvalitetstiden på gymmet åt skivstångsgrejer. Jag tänkte kettlebell som kettlebell, det spelar inte så stor roll va? Eller måste man ha dubbelt så dyra Eleiko?

Återkomsten, återhållsamheten och astman

Över två månaders uppehåll från all things knäböj gjorde att mitt pass i tisdags, trots att jag var så försiktig, ändå resulterat i träningsvärk som nog lätt kan förväxlas med känslan i kroppen efter att man drängfull smugit in i noshörningshägnet på Kolmården och daskat till den största jäveln i röven "lite på skoj". Jag går ganska ansträngt med andra ord, men lyckades ändå trippa 4 km på löpbandet i morse och sen träna juvren med 6 set hantelpress. Sedan blev det en massa lår- och rövstretch som verkar fungera ypperligt för plötsligt kan jag inte trigga känningar i psoas ens om jag vill. Hurra!

Dagens pass var förstås väldigt ynkligt. Inget crossfittigt HIIT-varv, inga stora helkroppsstyrkegrejer, bara 50 minuter i gymmet totalt inklusive stretch. Men det är ju oändligt mycket bättre än ingen träning alls, och efter att i ett helt liv varit oförmögen att göra någonting med måtta verkar jag till slut ha lärt mig hålla igen lite (säger han som gjorde 100 böj på 87,5 kg). Nu kanske jag orkar med ett pass i morgon igen och har en härlig buffé av saker jag kan göra även om ben och pattar är ömma: Marklyft, magövningar, all tänkbara ryggrejer som pullups/chins/roddvarianter och förstås, eftersom det är fredag i morgon, curls! Jag har saknat träningen mer än jag insett och det är förlösande att känna peppen igen. Det är som alltid "komma igång" som är den stora tröskeln, därefter rullar det bara på.

Det var skönt att springa igen men astman är fortfarande ett problem trots att lungkapaciteten räcker mer än väl. Det väser och spänner men jag är inte ens andfådd; Svårt att förklara, det är en mycket märklig och frustrerande känsla. Jag kan inte lista ut om det är något i hemmet, på jobbet, i kosten, eller nåt annat som ställer till det. Ända sen i somras har jag problem med eksem också, trots att jag nu sen i augusti äter allergimedicin dagligen igen. Längst bak i huvudet gnager något om de här jävla paleo-diet-propagandisterna och deras illa underbyggda tjat om gluten, och mina problem har ju pågått länge nog att det skulle kunna vara värt att försöka skippa gluten en månad men efter min vegetarianism och mina allergier så blir det inte så mycket kvar då. Det värsta är ju om det hjälper, för då är jag fast i den dieten sen.

Träningsuppehållstankar

När man är sådär svenskt höstförkyld så man går och känner sig trasig i största allmänhet, men inte febrig och man hasar till jobbet för att man inte riktigt är tillräckligt döende och det pågår i flera veckor, så blir det inte mycket träning gjord. Den där fuktskadehöstförkylningsskiten går ur kroppen långsammare än tjära ur sengångarpäls så man glömmer hur det är att känna sig frisk och man skjuter upp all fysisk aktivitet gång på gång eftersom man "vill känna sig ordentligt återhämtad". Eftersom jag älskar att vältra mig i nationalsporterna självömkan och martyrpoäng har jag tröstätit pepparkakor, tröstmulat chips och tröstdruckit öl (återhämtningsdryckernas obestridlige konung). Jag gissar att inget av detta har gjort att kroppen känns lättare/alertare/friskare, så träningen skjuts upp igen och igen.

Jag börjar tro att man inte blir "ordentligt återhämtad" förrän man säger fuck you till rethostan och ynklighetskänslan och börjar röra på sig. Jag kunde ha gjort stretchövningar, armhävningar, plankan, curlat en kasse returglas, vad som helst. Men sen jag kom hem från New York har jag inte gjort nåt av det där, knappt ens en promenad, och än mindre ett gymbesök. Vips har det gått en månad utan en enda kraftansträngning och all styrfart har sipprat bort medan webbmagen bokför rekordtillväxt och erörvrar nya bukterritorier.

Men nu är jag i alla fall igång igen känns det som, och jag ska bli bättre på att klämma in lite stretch eller t ex magövningar hemma. Hur svårt ska det vara att klara 5 minuter plankan, till exempel?

OBS! Jag lever!

Ni har tydligen varit oroliga, vilket är rörande och märkligt på en och samma gång. Så till er som undrat vart jag tagit vägen samt för nytillkomna tittare bjuder jag här på en liten återblick över vad jag gjort senaste månaderna:

1. Gjorde 100 knäböj med kroppsvikt på stången
2. Höfterna tog politisk timeout, meddelade att "det där med järnröret var en hemskt dålig idé"
3. Ägnade mig enbart åt discogymmande pga någon sorts inflamerad foglossning
4. Åkte till New York, blev kvar lite längre pga Sandy
5. Blev sjuk efter hemresan pga bronkitrosslande holländare på planet. Ont i halsen och en sjuhelvetes massa allergisymptom (pga sänkt immunförsvar) i över 2 veckor and still going strong
6. Tränade i dag för första gången på en månad

Facit blev att höfterna inte mår bra än och att jag blivit hemskt svag. Jag värmde upp och stretchade rigoröst, sedan böj/frontböj/OH-böj upp till 60 kg och därefter vanliga vidare till 80. Mycket försiktigt alltså, och med massor av stretch mellan seten. Jag hade känningar i höfterna hela tiden, rent av ont första uppvärmningsböjen med bara stång, men det gav med sig sakta men säkert.

Sedan superstrikta good mornings på bara 40 kg för att möra upp röv och baksida lår lite mer, och sist 15 minuter foam rolling, stretch och annat muskelvävnadsmosande.

Min teori har varit att psoas gick sönder för att jag är för ovig i insida och baksida lår samt sätesmusklerna. Eftersom de musklerna är för stela/korta får jag "tuck under" i botten av böj när de når maxlängd men jag vill ner längre; Då drar de i bäckenet så att det roterar lite bakåt, jag tappar svanken och—själva slutpoängen—psoas måste hålla emot fruktansvärt hårt från andra hållet. Det blev för mycket när jag gjorde 100 böj och nåt gick sönder.

Så nu stretchar jag rumpan maniskt och jag tror faktiskt dagens pass gick okej. Jag har känningar i höfterna men är mer mör av all stretch än nåt annat. Kör nog varannan discogym ett tag så höfterna får vila.