Dagens höftgnäll

Försökte göra drop snatches i dag men kan inte låta bli att skjuta ifrån ens i sista repetitionen i varje set. Har fortsatt sjukt svårt att sitta djupt/snabbt.

Efter detta: ryckböj och discogym.

Ryckrevansch

När jag stegade in på SAK i dag hade jag bommat mina 11 senaste försök på fjuttiga 60 kg ryck. Jag tar 160 i mark och har gjort en femma på 75 i ryckböj så detta är egentligen helt orimligt dåligt. Problemet är att jag får stången för långt framåt plus att jag inte sätter mig djupt nog under den vilket gör att jag styrkerycker allting.

På inrådan av bland annat tränare Kristian och nybörjargruppskollegan Mattias körde jag i dag ryckdrag med fokus på att hålla stången nära efter klippet, och först när den stannat på uppvägen dyka under. Att avsiktligt vänta i full utsträckning så länge, med stången några cm framför mellangärdet, gör att man måste dyka svinsnabbt och djupt för att klara lyftet. Väldigt, väldigt bra övning för en sån som jag.

Efter det började jag köra med allt mindre paus vid draget men med bibehållet sittdjup. En del blev ändå styrkeryck eftersom jag har så svårt att både sträcka ut helt ("dra klart") och sitta djupt, det blir liksom antingen eller. Men det gick i alla fall bra till och med 57 kg, och sedan kom miss 12 och 13 på 60 kg. Ställde om hjärnan till att bara fokusera på att dyka ner under och till slut började det funka. Jag tror jag fick till 5 klarade lyft på 60 varav en eller två med riktigt bra sitt, och sen denna kalasfula på 62 (den enda jag filmade) som pinsamt nog är pers för mig:


Man kan ju se att jag framför allt har hemsk startposition, får inte alls in ryggen i rätt läge och behåller den där quasimodo-krökningen genom hela draget. Jag rundar knäna med stången också, måste hålla bak dem mycket bättre, och sen förstås att jag fångar alldeles för högt. Själva klippet och utsträckningen där ser väl rimligt ut men i "hoppet" måste jag dra upp knäna mer så jag landar djupare. Kul ändå med lite framsteg utan axelsmärta.

Sen tidigare nämnda skivstångs-abwheel-tortyr 3x10, sega treor chins, 77 kg i bänkpress (okej med tanke på att jag tränar bänk kanske en gång i månaden och är kroniskt bänksvag) och 3 set av en axelrehabgrej som ska stärka skruttskulderbladen.

Det var ett roligt pass eftersom inget gjorde tortyront, jag fick sätta pers i två grejer och jag är i efterhand glad att jag gjorde sånt jag är kass på (mage/chins/axelrehab). Önskar mig fler såna här dagar.

Ola kollar Youtube: CatalystAthletics

Bland mina 40000 miljarder Youtube-prenumerationer är det mest konsekvent högkvalitativa kontot förmodligen från gymmet Catalyst Athletics. Där tränar mestadels tjejer men också ett gäng killar, och alla är av väldigt varierande kroppstyper. De brukar lägga upp ett helt gäng 3-minutersfilmer i veckan plus små superkorta klipp med enskilda lyft där någon sätter pers i en övning.

Jag tittar gladeligen på exakt allt de lägger upp, dels för att tjejerna har väldigt bra teknik och dels för den väldigt inspirerande variationen av övningar de kör. Det är mäktigt både att se kolosskvinnan Tamara styrkevända och stöta 80 kg som om det bara är stången eller gymmets flugviktare Audra kriga sig igenom ett nytt pers i frontböj på samma 80 kg.

Jessica kör min gamla favorit ryckböj, men på MYCKET mer vikt än jag klarar:



Här är senaste "normalklippet", alltså en treminutersedit av ett träningspass:


Spana in resten och prenumerera här: https://www.youtube.com/user/CatalystAthletics/videos

Ja ja, jag fortsätter väl lite till då

Jag verkar av oklara skäl inte ha givit upp än, för jag gick ändå till tordagsträningen på klubben i dag. Ryck fungerade fruktansvärt dåligt och jag hade flera missar på 60 trots att stången var i hakhöjd. Nåt med att höfterna inte vill sitta, tror jag får vara min ursäkt. Jag vill köra ett rent ryckpass och bara få skiten att funka en gång för alla.

Styrkevändning + frontböj + stöt körde jag bara på 65 kg pga axelhelvetena, sen gick jag över till att köra ersätta stötarna med treor "dip & drive", alltså bara frånskjutet där man försöker kasta upp stången med bentryck upp genom axlarna. Körde så upp till 83 kg, som eventuella kalenderbitare noterar är det högsta jag vänt. Skyhög styrkevändning dessutom, och jag borde ju fanemej kunna stöta det också om jag bara kunde sluta oroa mig för att få ont. Och, förstås, om jag kunde sluta att faktiskt få ont…

Sen lite utfall med 40 kg på raka armar, men det blev för statiskt för alarna så jag körde 50 i frontrackposition i stället. Borde tagit 60. Sen enarms axelpressar med 20 kg kettlebell. Sen cykla hem svinfort med möra lår.

Nu ska jag surfa asfräcka tjej-leggings att ha som träningsbyxor i ställt för trista svarta tights som är det enda färgval man har som manlig spandexivrare.

I stället för lyft: ravelöpning

Bilden gör inte färgen rättvisa; man kan förmodligen slå ut flygtrafik genom att visa sig ute i dagsljus med de här rackarna. Tröstinköpta på caliroots.com.

Ont om gott om inlägg

Det blir ju inte så mycket skrivet här, vilket till största del beror på att det enda jag har att dikta om är hur Papphammar-dålig min kropp är på att inte göra handikappande ont någonstans exakt hela tiden. Nu är förvisso gnäll en av mina favoritkonstformer, men någonstans i bakhuvudet bor en liten fryntlig jävel som hade tänkt att den här bloggen skulle vara kul och peppande. Ännu mer bittert svamlande om mina totalt obrukbara axlar eller om att höfterna nu återigen gör så ont att jag inte kan köra böj ordentligt hjälper liksom ingen. Men, visst, här kommer ett sånt inlägg i alla fall.

Ska jag vara alldeles ärlig så överlevde jag faktiskt ett helt pass med ovana, fula, tröga, sneda stötar förra veckan. Det var mitt första pass med stöt som inte fick avbrytas hittills i år (!). Det blev ett gäng på 70 kg som mest men enda anledningen till att det funkade är säkert att jag hade en ipren i kroppen. Två dagar senare fick jag ilande axelsmärta av att promenera, så framgången var kortlivad. Nu har jag inte konsulterat läkarvetenskapen i frågan, men jag tror inte det rekommenderas att ha 400mg ibuprofen i blodomloppet exakt varje gång man tränar, så det känns inte som en permanent lösning.

I går försökte jag nöta ryck från höften, alltså med start från klippläget helt utan drag, för att lära mig sitta bättre/djupare när jag fångar. Jag hann upp till en femma på 47 kg innan axlarna gjorde så ont att jag inte kunde tänka klart. I stället surade jag igenom lite marklyft upp till 160 och sedan femmor frontböj upp till 80 med trött rygg och knivhuggssignaler i högerhöften så fort jag råkade peka ut knäna lite.

Jag är så överjävligt trött på att hela tiden ha ont någonstans, på att det aldrig går över, på att aldrig bara få vara svag och okoordinerad. Exakt alla pass hämmas jag av riktigt elak smärta och rädsla för att samma smärta ska dyka upp på nya ställen. Det kväver väldigt effektivt all den glädje jag fått ur tyngdlyftningen, till den grad att jag faktiskt överväger att ge upp helt och hållet. Det känns hemskt att skriva men jag tänker det varje dag. Kanske ångrar jag mig men som läget är nu så har jag faktiskt inte roligt. Smärtans eviga turné genom kroppen bara äter upp all min energi, allt mitt pepp och driv, utan att jag får ut något av det.

Så vad ska jag göra i stället? Köpa racercykel och trampa ner mig till 63 kg mjölksyrefantom?

Den eviga uppförsbacken

Axeljäveln har, förstås, börjat göra skitont igen. I torsdags var det lite pushpressar i programmet och det räckte för att det skulle bli knivhuggarsmärta. I lördags hade det inte gått över helt och jag fick skippa sista rycken. Det som händer är att jag är svag kring skulderbladen så när armarna ska uppåt nyper jag ihop dem och svankar i stället för att hålla stabil neutral rygg och hålla isär skulderbladen, som man tydligen bör göra. När muskler kring axelns baksida och under armhålan (serratus anterior bland annat) inte drar skulderbladet framåt/nedåt så kan skulderbladet heller inte i sin tur dra axeln bakåt. Därmed får jag någon sorts framåtrotation i axeln, helt fel muskler får i vild panik ta över och allt går åt helvete. Jag försöker hitta andra som haft samma problem och löst det, men det går väldigt dåligt. Jag är väl unikt vek helt enkelt.

Det vore väldigt, väldigt trevligt om mitt enda problem var att jag är stel, svag och okoordinerad. Den här känslan av att dessutom vara trasig förstör väldigt mycket av det roliga med tyngdlyftningen måste jag säga.

För att slippa positioner ovanför huvudet körde jag lite tema styrkelyft i dag:

Böj bak, 5x5 på 100 kg. Höfterna skickar varningssignaler i botten men som vanligt går det bättre med lite vikt på. Till skillnad från förra försöket efter mitt långa sjukdomsuppehåll så gick böjen riktigt bra i dag, konsekvent och skaplig form där ryggen höll emot dugligt. 105 nästa gång! Det vore kul att få vara kry länge nog att bygga upp mot lite högre vikter till slut, det kommer liksom alltid nåt skit i vägen för mitt böjande. Jag tänkte köra lite ryckböj sen men en snabb tia Klokov-pressar talade om att axeln inte var ett dugg sugen på sånt.

Stötdrag, 5x3 på 90 kg med paus under knäna för att stärka upp rygg och få in position med knän bak, vikt på hela foten och axlar i rätt läge. Jag drog till klippläge och "shuggade" upp på tå för att hitta träffen. Att vända 90 känns inte som om det skulle vara några direkta problem, så jag borde testa nästa gång.

Marklyft, 3x5 på 120 kg. Ryggen var ju lite trött här redan, därav blyg vikt. Jag har lite svårt att hålla in stången tätt, blir gärna att jag låter den dingla en liten bit framför benen vilket förstås är väldigt ineffektivt. Jag känner att ryggen ger sig lite på slutet, främst övre delen. Igen är det svaghet kring skuldrorna som gör att det degar ihop där.

Bänkpress, 3x5 på 60 kg. Låg vikt eftersom jag aldrig tränar bänk annars och för att det mest handlade om att känna in serratus anterior väldigt noga och verkligen koppla in den i allra sista delen av pressen.

Sist 3x10 (per arm) enhands hantelrodd för att få lite action kring skuldrorna. Försökte låta bli att rotera bålen och höll in armbågen mot kroppen. Oklar vikt eftersom 1800-talshantlarna på klubben är så nednötta att man inte kan utläsa nåt längre. 25-30 kg kanske?

Löppremiär

Första löprundan utomhus sedan augusti och med mindre än två löpbandsmil i benen under samma period så gav jag mig i går ut i försommarkvällen och betade av 6,5 km. Eftersom jag försöker springa med tåträff ("försöker" är nyckelordet i den meningen) så stumnade de ovana vaderna en del men det gick OK med tanke på löpuppehållet, vikten, att jag varit sjuk och alla andra ursäkter. Snittkilometertiden blev 5:11 trots mjuk start första 2-3 km.

Vikten ja, den var 90,8 i morse. Jag har helt tappat bort mitt planerade nedgångstempo på grund av 3 veckor virusinfektion med tillhörande tröstätning och träningsuppehåll, men tänkte väl ändå sikta på 87 som mål. Jag trodde ärligt talat att jag var över 93 i morse för jag känner mig syltfet så även på 87 kommer jag vara ganska mjuk i hullet. Frågan är om jag någonsin kommer orka kämpa mig ner till magrutor igen eller om jag kommer fortsätta säsongspendla mellan skämsmage och det här (augusti 2011).

I afton ska jag beta av lite lyftning på Sats innan mitt kort där går ut om en vecka. Därefter är det bara atletklubben och löprundan som gäller.

Omstart

Jag har varit sjuk.

Elfte april, då mitt förra inlägg skrevs, var tills i dag senaste gången jag tränade. Däremellan har jag hunnit med att under två veckors tid vara övertygad om att det flyttat in giftpilgrodor i mitt svalg och haft någon sorts svensexa med temat Sodoms 100 dagar. Halsfluss var det tydligen inte, märkligt nog, men nu har grodorna flyttat ut och jag vågade mig på ett pass nere på atletklubben på lunchen. På nästan exakt en timme hann jag värma upp och töja igång gubbhöfterna, köra treor ryck (golv/låghäng/låghäng) på tre upptrappningsvikter och sen 5 set på 50 kg. Därefter femmor böj på 60/80/100/100/100, illa räknade maxreps axelpressar på 40 kg i tre set och lite allmänt axel- och armjoxande med mindre vikter.

När man haft uppehåll och varit sjuk, speciellt när man inte ens med generös välvilja kan kallas ungdom längre, så tappar man en del kapacitet. Rycken var utan bom (om än med tunn marginal) men tröga, fula och krokiga, som om jag försökte göra dem under vattenytan i en strömmande älv. Böjen gick vidrigt tungt och redan första repsen i varje set hade tendenser till squat-mornings. I sista setet var jag extremt nära att ge upp efter en tredje repetition som måste ha sett ut som ett självmordsförsök, men jag lyckades death metal-gurgla fram någon sorts sista kraftdepåer och torterade fram två till reps ur låren genom att dropbomba ner stenhårt och ta dem på studs. Även här otroligt fula reps rakt igenom.

Höfterna, som den optimistiskt lagde skulle kunna tro var utvilade efter det långa uppehållet, gjorde ont på riktigt så det blev varken front- eller ryckböj. I stället lätta axelpressar med volym för att nöta position. Trodde jag. Set 1 var nog en bit in på tvåsiffrigt men orken och trycket dunstade bort som en DMT-hägring. I de andra två seten kom jag inte ens upp i 10, det var fullständigt tomt i axlar och armar.

Jag har tränat riktigt vidriga benpass i den där lokalen, men i dag, med futtiga 5x3 på 100 kg i böjen, var första gången jag blev stående halvvägs upp i trappen. Kroppen kändes så tung att min fart uppför ebbade ut tills jag bara stod där. Att behöva spendera 20 sekunder på att psyka upp sig för att gå i trappor två våningar är kanske inget tecken på toppform. Jag ser fram emot ganska spännande träningsvärk.

Så det var lite uppförsbacke i dag, kan man säga. Jag kommer tyvärr inte att vara tillbaka i gamla träningsschemat än på en vecka eftersom jag ska till Spanien i 5 dagar pga jobb i morgon. Jag får packa löparskorna och hoppas att hotellet har någon vrå med discogymmarhantlar i alla fall.

I dag har jag ätit EN bulle (nästan)

Edit: Internet sket på sig och bilderna funkade inte. Åtgärdat nu.

Jag har det så lyxigt att vi har egna kockar på jobbet. De bakar något gött till tre-fikat varje dag, men då brukar det ingå ägg som jag är allergisk mot. I dag kompenserades det ganska rejält när kock-Christoffer kom ner med den här:

Jag åt nästan hela:

Nu mår jag inte jättebra, ska ni veta. Men om en timme är det ledarledd tyngdlyftning i gruvan. Jag kommer nog spy, vilket också är enda sättet jag klarar en tredje dag under 92 kg, för jag tror bullen på heders vägde typ 2 kg.

Slut-edit: Jag spydde inte, men har mått bättre. 

Belgien, byxor och bra pass

Ingen träning i helgen eftersom jag åkte till Belgien för att DJ:a märklig musik, vilket de gillar i det där låtsaslandet. Jag passade på att besöka tidigare nämna kompisen Fabien vars leukemibehandling verkar gå bra, i den mån något som har med den där helvetessjukdomen att göra kan sägas vara bra. Jag håller alla tummar jag kan och är tacksam för den enorma reality check det innebär att få ta del av hans perspektiv på livet och hälsa.

Det berodde inte på cykelpendlingen men när jag skulle kliva upp på scenen sprack ett till par byxor. Jag kommer på allvar att börja med kilt snart.

I morse sa vågen 92,1 kg vilket är 1 kg bakom tänkt plan om jag nu inte tappat räkningen. I onsdags var det 91,6 så det var kanske mest söndagens bakispizza efter hemkomsten från Belgien som saltat upp kroppen norr om 92 igen.

I dag hann jag med en liten sväng på klubben och tog 60 i ryck för en tvåa (pers!), och gjorde även tvåor frivändning med fullt sitt plus en extra frontböj upp till 80. Sen en massa axel- och bröstryggsrehab.

Mitt liv är fortfarande fullt med en massa annat mumbo jumbo utanför tränandet som äter upp min energi, och snart hoppas jag kunna berätta lite mer om det. Ni sitter förstås som på nålar till dess va? Bra, tänkte väl det.

Antal dagar cykelpendling: 2. Antal byxor som spruckit: 2

Stark ratio hittills.