Gymtombola, framsteg och disciplin

Människor med lite bättre impulskontroll än jag säger tydligen saker som att "alla har tid att träna" och att det "handlar om prioriteringar".Jag har tyvärr varit konsekvent som en kvantpartikel och således gjort noll framsteg i både fysisk form och tyngdlyftningsresultat de senaste två åren.

Men nu jävlar har jag skärpt mig! Ett tag i alla fall! Under mina Los Angeles-resor har jag tränat på Venice Barbell Club och här hemma i Brooklyn har jag gått till Brooklyn Athletics Club 4-5 gånger i veckan. Detta har, med undantag för drygt 2 veckor kärv sommarförkylning, pågått i snart 2 månader. Jag tror tamejfan att jag är rätt nära 2013-formen nu, vilket objektivt sett fortfarande är katastrof men bättre än inget.

Måndagarnas nybörjartyngdlyftning på BAC har känts lite futtigt även om en timme med bara skivstång kanske är nyttigt för nån med så mycket teknikfel som jag, men jag blir vansinnig om jag inte får slänga på lite vikt. Så nu när jag fått upp farten lite har jag slöjdat ett program till mig själv som jag ska försöka hålla i en månad tills det är dags för nästa LA-resa. Första veckan är genomförd och jag kan konstatera att jag är en sadist av rang, men om jag bara ska köra 4 veckor till så hoppas jag det ska gå.

Jag sparar alla detaljerna till någon sorts sammanfattning när programmet är över, men det bygger mot 3 mål: Ökad styrka (knäböj varje dag GIVETVIS), bättre lyftteknik (hyffsat hög volym på blyga vikter) och fixa lite obalanser som t ex min usla magstyrka och katastrofalt klena övre rygg. Här 6 singlar på 60 kg styrkeryck där jag nästan Van Damme-splittar pga världshistoriens sämsta kroppskontroll:

A video posted by @ukiro on Aug 22, 2015 at 5:07pm PDT

Joey och Sarah som leder nybörjargruppen är inhyrda från Brooklyn Barbell Club / Crossfit Virtuosity och när jag nu utexaminerat mig själv från deras grupp fick jag frågan om jag ville komma förbi på ett pass i deras hemmalokal i stället. Ja, den som ligger 106 meter från min dörr och har Eleiko-stänger. Så jag tackade givetvis ja.

Coachen här, Blanco, verkar jättebra och såg direkt ett par orsaker till mina teknikproblem som jag inte ens fattat själv. Vi körde en timme ryckvariationer med fokus på stångbana, som är perfekt för oss som juckar iväg den mot horisonten vare sig vi vill eller inte. Tyvärr är min ständigt usla vänsteraxel fortfarande oförmögen att hamna rätt i stöt så den delen fick jag skippa när vi i timme 2 skulle köra nåt trassligt vändnings- och stötkomplex. Men Joey gav mig lite smarta övningar för att fixa den delen.

Planen är nu att slutföra mitt hemmabyggda program på BAC och inte bara överge det efter en vecka, men sen byta till Brooklyn Barbell Club i oktober. Jag hoppas kunna rapportera nya pers i ryck, vändning, böj fram, böj bak, ryckböj och kanske press då. Mark och stöt känns mer avlägset.

Näe, jag blir nog aldrig stark

Eftersom det verkar som om jag kommit igång med lite träning igen tänkte jag omedelbart jinxa det genom att blogga om det, såhär strax innan ettårsjubileet för bloggens inaktivitet.

Snabb sammanfattning inför dagensavsnitt: Jag tränade i fjol på Manhattan Weightlifting men sen slutade jag ha kontor på den där ön, så då blev det lite lönlöst att försöka åka in från Brooklyn bara för att träna. Eller jag hann inte, helt enkelt. Crossfit-gymmet gav jag upp dels för att det också var på Manhattan men mest för att det var crossfit. Jag gillar verkligen, verkligen inte crossfit, hur snälla alla än är. Därmed uppstod ett träningsvakuum och kroppen förföll till en sorglig påse gröt sådär som den älskar att göra. Tack, evolutionen.

Så nu i april eller maj eller vad fan det var så skaffade jag klippkort på ett sånt där vanligt maskingym. Jag gick dit 10 gånger och gjorde lite böj, lyfte nån grunka och drog i nåt snöre. De har bara metallvikter och inga plattformar, så exakt allt som är roligt i ett gym var förbjudet. Ja utom böj då. Sen åkte jag till Los Angeles för miljardte gången och tänkte att nu jävlar måste det bli nån ordning. Så jag betalade 150 pickadollars för att få gå till Venice Barbell Club i en månad. De huserar hos Paradiso Crossfit och har schemalagd lyftning, oftast på kvällarna, med en kubformad coach som går runt och gnäller på allas stångbana. Precis som det ska vara, alltså. Jag hann dit fem gånger, vilket var precis lagom för att väcka min gamla kompis inflammation-i-axeln-som-känns-som-att-bli-mordhuggen-med-en-lödkolv-i-habanerosås. (Sidonotis: Det kostade mig alltså 30 dollar, 250 riksdaler, per pass. Ouch, men värt det.)

Strong pants today

A photo posted by @ukiro on Jun 2, 2015 at 8:53pm PDT

Vad som också väcktes var ju lyftarlusten. Alltså det är helt orimligt roligt med tyngdlyftning, och den här gången vet jag ju hur jag ska fixa axeln. Så i stället för att fylla på klippkortet på spakgymmet tänkte jag att för helvete jag betalar väl världens högsta årspris och går med i Crossfit Virtuosity för deras tyngdlyftarklasser då. Stället ligger ju på pricken 100 meter från min dörr och man kan ju med lite fanstasi göra dummare saker för pengarna. Men då kom tyngdlyftningsgudarna inridande på sina stötbockar och lotsade mig med magnesiumdammig hand till Brooklyn Athletics Club, ett nytt gym 8 minuter promenad hemifrån, som på måndag nästa vecka startar en tyngdlyftningsklubb. Alltså LYCKAN.

Oh fuck yes! 💪🏻👌🏼💥

A photo posted by @ukiro on Jun 14, 2015 at 12:27pm PDT

Just i dag fastnade jag på övervåningen och körde spontan discotisdag så det blev inget plattformslekande, men 102 kg 5x5 i böj eftersom every day is leg day. Mitt gamla pers, en dubbel på skämskuddiga 125 kg, ska väl gå att toppa inom överskådlig framtid. Rycken och stöten däremot känns långt borta, men jag har i alla fall roligt.

Materialsport

Jag tycker tydligen inte det är tillräckligt slösaktigt att vara med i ett crossfitgym jag sällan besöker plus ett kroppsbyggargym och dessutom den tyngdlyftningsklubb som håller till inne i byggargymmet, för i veckan spontaninköpte jag en 55 pund / 25 kg kettlebell också. Det var ganska jobbigt att bära hem den i 30° och sol men jag är i efterhand ganska glad att jag lyckades stå emot frestelsen att slå till på 70 pund / 32 kg.

Sen googlade jag skiten ur kettlebells eftersom jag inte har nån riktig koll på vad man ska göra. En varning till andra som tänker göra samma sak: Man kommer hitta videor med Ivan Denisov och sen ge upp fullständigt. Han är någon sorts ultrafenomen på kettlebells och världsrekordhållare i allting. Kolla till exempel detta, och tänk på att det är jobbigt nog att pushpressa 80 kg med skivstång; att göra det med kettlebells som inte har någon stadga mellan händerna är i sig en skaplig bedrift och så här många reps på den tiden? Vansinne.



När det blev dags att premiärjonglera med min fjuttiga 25 kg-kula valde jag att testa en massa saker:

• Windmills. Lite instabilt med den här vikten men det ger sig väl, ovan rörelse.
• Strikta pressar. Gjorde nog bara 5 per arm. Det är tungt och/eller jag är svag.
• Vanliga ("ryska) svingar. Tänkte att jag ska jobba upp till 100 obrutna men det känns lite avlägset pga värdelös kondis. Gjorde 100 totalt i alla fall.
• Skull crushers liggande på en bänk. Jag har jättesvaga triceps och det är lite avigt att få bra grepp. 10x3. 
• "Kroc rows", 10x2 per arm. Ryggen var trött efter svingarna. 
• Clean & jerk, 10x3 per arm. Blir pinsamt andfådd av detta. 

Allting utfördes på taket till vårt hus med följande skrytiga utsikt:

Maxarveckan, tyngdlyftning edition

I går onsdag var det nån ny roddövning där man skulle ligga under 1:57 på 500m-tid så länge som möjligt. Med tanke på att jag upplevde 7 minuter och 42 sekunder rodd i ett snarlikt tempo som bland det vidrigaste jag gjort så valde jag att skippa. I stället blev det lyftarklubben och lite prepp inför torsdagens crossfit-maxning: ryck och vändningar.

Jag har inte ryckt tungt sen i höstas utan kört teknik de få gånger jag skivstångats, så jag började med ryckböj och fick ge mig på 75 kg där jag bommade framåt efter 2 reps. Perset på 85 kg står sig ett tag till. Sen ryckdrag+ryck för att få stångbanan lite närmare kroppen. Det känns som vanligt finemang till 50-55 kg och sen brakar allting ihop. Precis som det gjort så många gånger förr. Jag blir livrädd för att sätta mig och jag börjar loopa ut stången eftersom jag har benen alldeles för raka vid klippet så det finns inget mer frånskjut att hämta och bara juck återstår. Jag klarade inte ens 60 kg. Surade ihop och gick hem.

Det var kanske bra med ett provåk ändå, för i dag fick jag dit 135 pund / 61 kg. Det är en skitvikt och uselt sitt och fula loopar fortfarande men jag blev lite peppad på att jaga vidare nu. Kanske nöta mer på 55-60 och verkligen fokusera på stångbana och sitt. Pang-pang-lyftning.

Vändningarna är luriga eftersom jag har så dålig position i botten. När jag inte kan styrkevända längre så blir det skit av allting. Tyngsta sittvändningen i dag blev ändå 190 lb / 86 kg som får ses som godkänt efter ett enda pass med tunga vändningar sen oktober. Mitt patetiska pers är på 88 kg men om jag bara ligger på lite nu så ryker det. Saker att fixa är höftrörlighet och ryggstyrka så jag inte ser ut som en överkokt tigerräka i hållningen när jag ska ställa mig upp.

Över lag bra pass, fick med mig de vikter jag hoppats på och lite till. Promenerade lyftrusig hem med Minilogue i lurarna genom ett 26-gradigt sommarnatts-NewYork. Nu ska jag vila stjärten.

Maxarveckan haltar vidare

Crossfit-gymmet har alltså tema maxning den här veckan, i syfte att ge alla medlemmarna referenspunkter inför någon sorts tioveckorscykel varefter samma maxarvecka kommer igen. Efter måndagens knäböj och 7 min AMRAP-burpees var det i tisdags strikt press och 2000 meter rodd.

Jag verkar tappa presstyrka snabbare än i böj, för jag fick ge mig efter att med nöd och näppe klämt upp blott 59 kg, medan mitt pers är på 67 eller 68 (minns inte?). Press är en övning som mår bra av en himla massa volym och att man kör ofta, helst dagligen. Så ska jag nå 70 är det väl bara att börja nöta.

Inför rodden, något jag aldrig gjort annat än som motvillig uppvärmning för att löpbanden varit upptagna, försökte jag göra lite research. Taktikmässigt verkar det mest handla om att hålla koll på displayen, och då främst snittiden för 500 meter. Den bör vara ganska jämn förstås, men många tycker att man ska gå ut halvhårt, en chilla en kilometer och tokösa sista 400-500. Bästa fyndet var den här VO2max-kalkylatorn som rankar ens tid relativt kroppsvikt och ålder på skalan poor/fair/average/good/excellent. Jag pillade in min nykissade morgonvikt 90,0 och började testa vilken tid som skulle få mig över gränsen från average till good. 7:41 blev svaret, vilket ska sättas i relation till absoluta världseliten som är långt under 6 minuter.

Nu ska man veta att jag inte tränat kondis med någon som helst regelbundenhet bortom "en gång i månaden… kanske" sedan i oktober. Det är väldigt lång tid, så att jag mirakulöst skulle vara bättre än hela det ganska breda "average"-spannet luktar ju självbedrägeri och hybris, så jag tänkte att jag i alla fall skulle under 8 minuter. Det skulle kräva under 2:00 i 500m-tempo.

Jag har läst att man inte ska köra den där motståndsflärpen på max som många gör, utan att läget ska ställas lite efter kroppsstorlek och vilken kraftutväxling man har. Egentligen ska man kalibrera roddmanicken för att hitta rätt men jag hann inte med sånt utan körde på femman. Detta gör att det går lite lättare, men att varje drag ger färre meter på displayen. Jag låg nog kring 38 drag i minuten som snitt om jag minns rätt, vilket är inom rekommenderat spann.

Jag hade nog 1:45 som 500m-tid första minuten, men kände att det inte skulle hålla så jag gled mot 2:00. Det var svårt att vara exakt så värdet fladdrade från 1:50 till över 2 lite hipp som happ. När det var 500 meter kvar tänkte jag på allt jag läst om att spurta och hur totalt överjävla omöjligt det kändes. Jag var nanometer från kollaps. Med 400 meter kvar vrålade coach Nate "You've got strong legs Uh-La, puuuush!" men benen var som havregrynsgröt. I stället fick hans peppvrål mig att göra precis tvärt om, börja dra med armarna, vilket jag tydligen inte gjort dittills för de kändes relativt fräscha. Dessutom insåg jag att 7:41 inte var omöjligt, så jag rev i med precis varje liten jävla atom i kroppen. Sista 30 sekunderna blundade jag och bara psykoskörde. Tydligen lyckades jag pilla loss fötterna efter att jag var klar för jag minns mest bara att jag låg på golvet och jobbade intensivt för att inte kräkas i 5 minuter innan jag kunde röra mig. På displayen stod det 7:42 — Jag är därmed 0,01 poäng i VO2max från "good". Noll komma noll en.

Böjmaxning och burpees

I torsdags när jag nådde 100 kg för tre set femmor i böjen så tänkte jag att det kanske vore läge att testa sitt max igen för att se hur långt det är till forna formen (110 kg med lång paus och en dubbel på 125). I dag var det dags, men som av en händelse hade crossfit-klubben 1RM böj på schemat i dag så jag som börjat fundera på att skrota det medlemskapet fick en anledning att gå dit trots allt.

Höfterna kändes sådär normalvresiga men positionen blir okej så fort jag få slänga på lite vikter. Instruktionen var att bygga upp till max med en massa mikrohopp i vikt men jag vet att jag bara tar slut i benen då så jag körde mina vanliga lite större kliv. Sista vikten med mer än 1 rep var 225 pound (102 kg) där jag tog 3 ganska obesvärliga repetitioner. På 245 lb / 111 kg börjar jag fälla fram lite, vilket jag tror är svag röv mer än rygg faktiskt, men det kändes rätt bra. 255 lb / 116 kg (eller ja, 115,6 plus plastklovar…) gick minst lika bra men i två försök på 265 lb / 120 kg så fick jag lite vikt mot tårna och då skiter det sig, speciellt med min slappa stjärt. Min böjpartner David filmade så är ser ni 111, 116 och två bom på 120:



Efter min totalkollaps på kettlebell-svingarna sist jag var på crossfitten har jag känt en hel del revanschlusta, så i fredags ägnade jag mig åt att springa intervaller i stället för att vittja ölförrådet. Nu inbillar jag mig kanske inte att ett pass intervaller ska göra underverk men jag är ändå genant dålig på saker som del två i dagens pass, som var AMRAP burpees på 7 minuter. Jag har aldrig gjort 100 burpees på under 10 minuter vilket är rätt dåligt, och eftersom jag inte ens hållit flåset igång med cykelpendling sen jag flyttade hit till New York så satte jag målet till 10 i minuten, alltså en burpee var sjätte sekund och 70 st totalt. Det BORDE ju gå och efter 10 snabba från början jag låg 20 sekunder före måltempot ända tills det var 90 sekunder kvar. Då slutade magmuskler och höftböjare att lyda, så jag stannade på nesliga 69. (Jag tappade räkningen en gång och gjorde en extra för att undvika fusk, så jag KAN ha gjort 70 men jag tror mer på 69.)

I mitt pass var det en till kille tog 255 i böjen och en tog 265 med diskutabelt djup, men på tavlan såg man att ett par lirare varit över 300 i de tidigare passen. Högst var 320 pound (145 kg) vilket ju är nice, men inget mot vad t ex Eric på lyftarklubben river av:



Däremot var jag tredje sämst i gruppen och troligen bland de 10 sämsta på hela dagen vad gäller burpees. Snitt låg väl kring 95 med några som kom upp i över 140. Mitt mål är 140, men i kg knäböj och inte burpees. Ledsen crossfit men jag gillar fortfarande inte styrkekondis.

Böj och höfter

Den som i strid med sunt förnuft läst den här bloggen svinlänge kanske minns att jag haft lite problem med höftböjarna, inte minst när det gäller böj. Dessutom är höftrörligheten en jättestor anledning till att jag vill styrkerycka och har dåliga sittvändningar: I botten tappar jag svanken vilket gör att överkroppen måste lutas framåt för att hålla balansen. Om torson ska vara mer vertikal (bröst upp), vilket man ju vill i både ryck och vändningar, så måste torsovinkeln vara rätt ända från höfterna vilket min rörlighet alltså inte tillåter. Så att dyka ner till djupt sitt fort som fan under ett ryck eller en vändning är avigt för mig eftersom det är en så kompromissad position. Kompenserar jag med att ha fötterna svinbrett så leder det till en massa andra problem i stället.

Jag försöker stretcha och fiffla med höfterna för att få ordning på det här men har liksom mest chansat runt utan någon särskild plan. Men nyligen fick jag en idé: Min fru kan nämligen sitta på golvet, på röven alltså, med knäna framår och fötterna utanför höfterna. Så stjärt, knän och fötter är mot golvet samtidigt. Detta är en superbekväm och helt naturlig position för henne. Om jag sitter på knä, drar ut fötterna brett och försöker sänka arslet mellan dem (försöker är nyckelordet, jag kan alltså inte nå positionen) så stramar det nåt jävulskt överallt, inte minst kring höfterna. Så jag testade att ligga på rygg med raka ben, dra upp bara ena foten till höftens utsida och sedan försöka sänka ner knät framåt. Det gav stretch kring höftens framsida på ett sätt jag inte riktigt hittat förut. Så i går lade jag in detta i uppvärmningen plus lite annan gluteus-stretch medan jag rullade runt på mina bandyboll och mosade gamla rövknutar. Tillsammans gjorde de här två grejerna att böjsitt blev solklart bättre! Helt magisk känsla att få hyfsad svank i djupt sitt utan att det gör ont i höfterna.

Så när jag körde böj, denna dag 5x3 på 100 kg i min resa tillbaka till gammal form, så kändes bottenpositionen kanonfin men den nyfunna rörligheten verkar ha gjort att jag nu använde muskler för böj som över huvud taget inte varit inkallade förut. Så jag har helt vansinnig träningsvärk i vastus lateralis men ingen annanstans. Jag vet inte om det är bra; Böjen gick ju fint så styrkan på gång tillbaka, men det här är kanske den quadriceps-del som borde ha minst att göra vid normala böj. Nåja, om det gör att jag får Ilya-lår så är jag glad.

Just ja, jag har ju den här bloggen också

Jag tänkte skriva "förlåt" till er för att jag bloggat med olympisk frekvens på sistone men det är egentligen mig själv jag ska be om förlåtelse för att jag inte tränat. Mitt nya karriärsnurriga New York-liv har samarbetat med vårsäsongens samtliga förkylningsvirus för att se till att jag tränar så lite som det bara är möjligt.

Men nu verkar jag inte behöva resa nånstans på en månad så jag har börjat träna så ofta jag kan. Om jag planerar att träna varje dag så verkar det bli av 3 dagar i veckan i alla fall, medan jobb lägger krokben för de andra 4. Men det duger ju för en 35-åring som kommer tillbaka från svinlångt uppehåll.

Innan jag försöker lirka in ett långsiktigt träningsprogram i livspusslet så försöker jag få igång kroppen och vänja den vid att ta i igen. Så jag har satt upp en regel om att träningspassen ska innehålla följande, i denna ordning:

1. Böj. Jag har ju, bloggnamnet till trots, aldrig riktigt blivit stark. Så böj före allt annat.
2. Tyngdlyftning. Detta är det roligaste jag vet i ett gym,  så varje pass ska innehålla ryck och/eller vändningar/stöt i någon form (styrkevariationer, från häng, osv)
3. Komplementövningar: Drag, pressar, mage, osv.

Vissa kan inte gå in i gymmet utan ett spikat program och det kanske vore bättre, men på komma-igång-stadiet funkar det här bra. 

Prio ett, alltså böj, har sett ut såhär sen jag kom igång igen för en dryg vecka sedan (kommaseparerade pass): 80 kg 5x3 bak, 80 kg 3x5 fram & 65 kg 5 reps ryckböj, 90 kg 5x3 bak, 95 kg 5x3 bak, 84 kg 5x4 fram. Okej utveckling hittills, speciellt sista frontböjpasset som ingick i en crossfit-WOD jag rev av i går. 

Däremot fick jag storhetsvansinne under samma CF-pass och tog 32 kg kettlebell till delen med 30 svingar, 15 burpees, 24 svingar, 12 burpees, 18 svingar, 9 burpees. Jag var redan mosig innan vi hann hit eftersom vi utöver maxning i 4x5 frontböj kört plankan och ringrodd så bålen var stekt. Efter sista 18 svingarna, med bara 9 burpees kvar, så var jag sist i gruppen och så nära att kräkas att jag fick avbryta. Alla andra fullföljde (och alla utom en var smarta nog att ta en lättare kettlebell) så det är ju viss skamkänsla här. Det är kanske läge att haka på en fjärde punkt i listan: Kondis.

Vi avslutar den här väldiga textmassan med ett ryck från i mars: Krum rygg, diskutabel stångbana och dåligt sitt men roligt ändå:

Bowery Crossfit: introkursen avklarad

Omedelbart efter hemkomsten från 5 dygn med friterad mat, iskalla nätter, solsting, hysteriska mängder öl och en drink som jag tror bestod till 100% av noshörningsbedövning (tack Google Creative Lab, som jag aldrig törs festa med igen) så kastade jag mig direkt in i två dagar med dubbla crossfit-pass. Man behöver nämligen beta av fyra introduktionskurser innan man får delta i normala WOD:ar så jag tänkte att det bara är att få det gjort.

Vi har gjort knäböj utan vikt, svingade pullups, press, pushpress, boxhopp, hopprep i singel och dubbelvarv, boxhopp, styrkeryck, styrkevändningar, frontböj, ryckböj, burpees, kettlebell-svingar, armhävningar, tår-till-stång, en massa stretchande, marklyft, plankan och säkert lite mer jag glömt. Därmed återstår väl bara 300 miljarder övningar innan man hunnit igenom allt de klämmer in i crossfit.

Flera rykten om konstig crossfit-teknik besannades: Vi instruerades att värma upp med hjälp av foam rolling (helt kalla alltså), fick höra att det är dåligt att knäna går ut över fötterna vid böj (av någon som uppenbarligen har lyssnat på en dålig styrkelyftscoach och aldrig kollat på tyngdlyftning), pushpress lärdes ut med framåtlutad överkropp i dippen (hej och välkommen till alla-lyft-missas-framåt-festivalen), ingen påpekade vikten av att inte landa på hälen i nedåthoppet från boxhoppen och tyngdlyftningsmomenten gavs ungefär samma dignitet som hopprep. Det känns ändå okej för mig personligen, men den som kommer in med noll skivstångsvana kommer ju inte få det lätt.

Varje pass har avslutats med en "metcon" så jag har fått smaka maxpuls några gånger. Jag gillar det fortfarande inte, men har varit 2:a eller 3:a i gruppen (om ca 20 personer) på alla fyra vilket är ganska chockerande med tanke på min obefintliga kondisträning och veckolånga dekadenslevernet i Austin. Det är ju också rätt uppenbart att det inte varit några särskilt rutinerade crossfit-typer i grupperna hittills, för då hade jag fått mer stryk.

Jag kan konstatera att alla moment med böjvariationer eller lyft från marken är jag blixtsnabb i, men så fort det blir överkroppsfokus går det riktigt tungt. Bröst och axlar är som svullen köttfärs just nu och vaderna är lite mosiga efter hopprepandet, men benen i övrigt är helt oberörda. Jag bävar inför det här med pullups för inte ens med kippandet/svingandet fick jag till några vettiga repetitioner. SXSW-levernet verkar ha hunnit ikapp mig med lite förkylningskänning i dag men jag river nog av min första riktiga WOD senare i veckan.

I kväll blir det ryck

Jag har försökt klämma in 40 000 miljarder övningar i varje gympass på sistone eftersom jag vill få igång kroppens alla vrår igen, men den här videon inspirerade mig att köra ett helt ryckfokuserat pass:


Skulle ha tränat i går egentligen men lyckades få i mig ägg på lunchen, som är jag hysteriskt allergisk mot. Så kroppen är rätt risig även i dag men lite teknikträning kanske man kan riva av.

Hej crossfit

Ja jag har ju gått med i Manhattan Weightlifting. Det är på många sätt ett jättetrevligt ställe, men de har bara två plattformar och läget är lite i-landsproblematiskt i förhållande till jobbet.

I min jakt på lyftargym nära kontoret hittade jag info om en ny Crossfit-box som ska öppna, och jag har hetsat dem via Facebook och mail om att tillåta massor av "open gym" så man kan fokusera på tyngdlyftning i stället för hopprep i grupp. Om man skrev på nu innan midnatt, som infaller om 7 minuter när jag skriver just den här meningen, så får man en sjujävla rabatt, såpass att det är det solklart "billigaste" Crossfit-gym jag hittat i New York. Fortfarande mycket pengar, men inte de $3300 som grannlokalen Crossfit Virtuosity vill suga ur mig.

Så jag bestämde mig till slut under hård tidspress för att ge det en chans, och skrev på för ett halvår. Jag har aldrig särskilt roligt med styrkekondis, men älskar att träna för ren styrka/kraft, alltså tyngdlyftning, eller ren uthållighet, typ långdistanslöpning. Det där mellantinget där 99% av Crossfit-passen utspelar sig, känns njutbart som frigolitgnissel men jag inser ju objektivt att det kan vara bra för allmänhälsan. Stället ligger ju rätt nära jobbet och kanske har mina böner om generösa friflaxartider nått fram.

De kommer inte ha duschar förrän om typ ett halvår eftersom det tydligen krävs en miljard tillstånd för det (!) medan Manhattan Weightlifting tillhandahåller gratis handdukar, tops, hudkräm med doft av ananas/päron, munskölj(?!) och frisörfön, till ett lägre totalpris. Jag lär få anledning att fördela min tid mellan båda ställena.

Så från och med nu har jag två gym: Manhattan Weightlifting på 19;e gatan och Bowery Crossfit på Grand Street. Lördag 15/3 börjar jag (eftersom jag ska vara på multimediaspektaklet SXSW i Austin, Texas, hela veckan innan) så förhoppningsvis ger det lite nytändning till bloggen. Antingen i form av pepp och härligheter, eller så dissar jag skiten ur CF på ett så underhållande sätt jag kan.

Som jänkarna (och Arne Anka) säger: Att Bli Fortsättad…

Kändistätt på Manhattan

I går (eller i förrgår om man läser detta i framtiden, där Sverige befinner sig) lyckades jag drälla runt på gymmet i över två timmar, mycket tack vare att den tystlåtne, ödmjuke och perverst starke ryssbjörnen med det asmäktiga namnet Yasha Kahn var på plats. Om inte namnet klingar bekant kanske ni lytt mitt råd om att följa Dmitry Klokov på Youtube och skymtat honom där:



Helt enkelt en snubbe som hänger med Klokov, Ilyin, Polovnikov och andra tuffingar. Han avbröt mina pinsamma knäböjsförsök för att påpeka att jag inte verkar koppla in vastus medialis, vilket förmodligen är helt rätt eftersom jag inte minns om jag någonsin haft träningsvärk i den. Hur han kunde se det begriper jag inte men killen har ju lyft förr, så att säga. Jag vet inte om jag begrep helt hur jag skulle åtgärda det men han fick mig att försöka göra wall squats med NOLL avstånd mellan tån och väggen.

Ni kan ju testa själva: Ställ er knäböjsbrett med tårna mot väggen, knäpp händerna bakom huvudet och gå ner i fulldjup knäböj utan att tippa bakåt eller nudda väggen med knäna eller plytet. TOTALT JÄVLA OMÖJLIGT och i strid med flertalet naturlagar skulle jag påstå om jag inte fick se Yasha göra det helt obesvärat. (Och Helena, om du läser, jag utgår från att du kan göra det utan lyftarskor ens.)

Så det är väl bara att börja öva antar jag. Yasha satte sitt knä mot min ländrygg och bände ut mina knän med stenkrossarnävarna, så jag är en smula öm i dag. Men om det där kan vara nyckeln till att få ordning på mina böjsiffror så ska jag gladeligen väggböja flera gånger om dagen tills jag klarar det.

Annars då? Fem reps ryckböj på 65 kg gick ganska lätt vilket känns kul, men 56 kg press var väldigt nära omöjlighetens gräns vilket var närmast traumatiserande dåligt.