Den alldeles magiskt duktige axelmannen Mattias Åberg som jag besökte i går lyckades lista ut att jag är väldigt dålig på att koppla in musklerna kring skulderbladen, vilket gör att mina axlar, som ändå fick beröm för sin rörlighet, inte hålls i rätt position när jag stöter och vips gör det skitont. Att de ändå hamnar rätt i pressar beror på att då kompenserar jag lite med svanken och vips halkar kulan bakåt lite i leden och lägger sig där den ska, inte av muskelkraft utan mer… gravitation. Med stöt hinner det där aldrig ske och allt går åt helvete.
Jag fick lite övningar som ska stärka upp serratus anterior, mellersta och nedre delarna av trapezius samt de fyra småmusklerna som utgör rotatorcuffen. Vad som förmodligen är livslång svaghet och illa utvecklat nervsystem här har gjort att jag kompenserat med andra muskler så när jag tränar rygg blir de här rackarna ändå inte starkare, utan jag blir i stället bara ännu bättre på att kompensera med andra muskler. Vips blir problemen STÖRRE av att jag blir starkare.
Huvudbekymret är att axeln i vissa lägen inte hålls bakåt i sin "sockel" (eller vad man nu ska kalla det här friflytande fuskbygget till led) och att jag inte riktigt förmår röra skulderbladen som man tydligen normalt ska göra. Det här är förstås en delvis förklaring till min ohyggliga uselhet i pullups där det känns som om inga muskler vill vara med (det är alltså exakt vad som faktiskt händer) och att jag har väldigt svårt att hålla upp bröstet i frontböj, plus säkert mycket mer. Så nu ska jag försöka isolera de här jäklarna utan att köttet runt omkring hjälper till.
En intressant upptäckt var att axeln faktiskt blir gladare av ryckböj eftersom den då får ligga i rätt position och gotta sig medan nervsystemet får öva på att stabilisera alltsammans med de här begåvningssvaga skruttmusklerna. Så i dag gjorde jag det här:
Jag ryckte 54 kg också. Nu: sömn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar