Materialsport

Jag tycker tydligen inte det är tillräckligt slösaktigt att vara med i ett crossfitgym jag sällan besöker plus ett kroppsbyggargym och dessutom den tyngdlyftningsklubb som håller till inne i byggargymmet, för i veckan spontaninköpte jag en 55 pund / 25 kg kettlebell också. Det var ganska jobbigt att bära hem den i 30° och sol men jag är i efterhand ganska glad att jag lyckades stå emot frestelsen att slå till på 70 pund / 32 kg.

Sen googlade jag skiten ur kettlebells eftersom jag inte har nån riktig koll på vad man ska göra. En varning till andra som tänker göra samma sak: Man kommer hitta videor med Ivan Denisov och sen ge upp fullständigt. Han är någon sorts ultrafenomen på kettlebells och världsrekordhållare i allting. Kolla till exempel detta, och tänk på att det är jobbigt nog att pushpressa 80 kg med skivstång; att göra det med kettlebells som inte har någon stadga mellan händerna är i sig en skaplig bedrift och så här många reps på den tiden? Vansinne.



När det blev dags att premiärjonglera med min fjuttiga 25 kg-kula valde jag att testa en massa saker:

• Windmills. Lite instabilt med den här vikten men det ger sig väl, ovan rörelse.
• Strikta pressar. Gjorde nog bara 5 per arm. Det är tungt och/eller jag är svag.
• Vanliga ("ryska) svingar. Tänkte att jag ska jobba upp till 100 obrutna men det känns lite avlägset pga värdelös kondis. Gjorde 100 totalt i alla fall.
• Skull crushers liggande på en bänk. Jag har jättesvaga triceps och det är lite avigt att få bra grepp. 10x3. 
• "Kroc rows", 10x2 per arm. Ryggen var trött efter svingarna. 
• Clean & jerk, 10x3 per arm. Blir pinsamt andfådd av detta. 

Allting utfördes på taket till vårt hus med följande skrytiga utsikt:

Maxarveckan, tyngdlyftning edition

I går onsdag var det nån ny roddövning där man skulle ligga under 1:57 på 500m-tid så länge som möjligt. Med tanke på att jag upplevde 7 minuter och 42 sekunder rodd i ett snarlikt tempo som bland det vidrigaste jag gjort så valde jag att skippa. I stället blev det lyftarklubben och lite prepp inför torsdagens crossfit-maxning: ryck och vändningar.

Jag har inte ryckt tungt sen i höstas utan kört teknik de få gånger jag skivstångats, så jag började med ryckböj och fick ge mig på 75 kg där jag bommade framåt efter 2 reps. Perset på 85 kg står sig ett tag till. Sen ryckdrag+ryck för att få stångbanan lite närmare kroppen. Det känns som vanligt finemang till 50-55 kg och sen brakar allting ihop. Precis som det gjort så många gånger förr. Jag blir livrädd för att sätta mig och jag börjar loopa ut stången eftersom jag har benen alldeles för raka vid klippet så det finns inget mer frånskjut att hämta och bara juck återstår. Jag klarade inte ens 60 kg. Surade ihop och gick hem.

Det var kanske bra med ett provåk ändå, för i dag fick jag dit 135 pund / 61 kg. Det är en skitvikt och uselt sitt och fula loopar fortfarande men jag blev lite peppad på att jaga vidare nu. Kanske nöta mer på 55-60 och verkligen fokusera på stångbana och sitt. Pang-pang-lyftning.

Vändningarna är luriga eftersom jag har så dålig position i botten. När jag inte kan styrkevända längre så blir det skit av allting. Tyngsta sittvändningen i dag blev ändå 190 lb / 86 kg som får ses som godkänt efter ett enda pass med tunga vändningar sen oktober. Mitt patetiska pers är på 88 kg men om jag bara ligger på lite nu så ryker det. Saker att fixa är höftrörlighet och ryggstyrka så jag inte ser ut som en överkokt tigerräka i hållningen när jag ska ställa mig upp.

Över lag bra pass, fick med mig de vikter jag hoppats på och lite till. Promenerade lyftrusig hem med Minilogue i lurarna genom ett 26-gradigt sommarnatts-NewYork. Nu ska jag vila stjärten.

Maxarveckan haltar vidare

Crossfit-gymmet har alltså tema maxning den här veckan, i syfte att ge alla medlemmarna referenspunkter inför någon sorts tioveckorscykel varefter samma maxarvecka kommer igen. Efter måndagens knäböj och 7 min AMRAP-burpees var det i tisdags strikt press och 2000 meter rodd.

Jag verkar tappa presstyrka snabbare än i böj, för jag fick ge mig efter att med nöd och näppe klämt upp blott 59 kg, medan mitt pers är på 67 eller 68 (minns inte?). Press är en övning som mår bra av en himla massa volym och att man kör ofta, helst dagligen. Så ska jag nå 70 är det väl bara att börja nöta.

Inför rodden, något jag aldrig gjort annat än som motvillig uppvärmning för att löpbanden varit upptagna, försökte jag göra lite research. Taktikmässigt verkar det mest handla om att hålla koll på displayen, och då främst snittiden för 500 meter. Den bör vara ganska jämn förstås, men många tycker att man ska gå ut halvhårt, en chilla en kilometer och tokösa sista 400-500. Bästa fyndet var den här VO2max-kalkylatorn som rankar ens tid relativt kroppsvikt och ålder på skalan poor/fair/average/good/excellent. Jag pillade in min nykissade morgonvikt 90,0 och började testa vilken tid som skulle få mig över gränsen från average till good. 7:41 blev svaret, vilket ska sättas i relation till absoluta världseliten som är långt under 6 minuter.

Nu ska man veta att jag inte tränat kondis med någon som helst regelbundenhet bortom "en gång i månaden… kanske" sedan i oktober. Det är väldigt lång tid, så att jag mirakulöst skulle vara bättre än hela det ganska breda "average"-spannet luktar ju självbedrägeri och hybris, så jag tänkte att jag i alla fall skulle under 8 minuter. Det skulle kräva under 2:00 i 500m-tempo.

Jag har läst att man inte ska köra den där motståndsflärpen på max som många gör, utan att läget ska ställas lite efter kroppsstorlek och vilken kraftutväxling man har. Egentligen ska man kalibrera roddmanicken för att hitta rätt men jag hann inte med sånt utan körde på femman. Detta gör att det går lite lättare, men att varje drag ger färre meter på displayen. Jag låg nog kring 38 drag i minuten som snitt om jag minns rätt, vilket är inom rekommenderat spann.

Jag hade nog 1:45 som 500m-tid första minuten, men kände att det inte skulle hålla så jag gled mot 2:00. Det var svårt att vara exakt så värdet fladdrade från 1:50 till över 2 lite hipp som happ. När det var 500 meter kvar tänkte jag på allt jag läst om att spurta och hur totalt överjävla omöjligt det kändes. Jag var nanometer från kollaps. Med 400 meter kvar vrålade coach Nate "You've got strong legs Uh-La, puuuush!" men benen var som havregrynsgröt. I stället fick hans peppvrål mig att göra precis tvärt om, börja dra med armarna, vilket jag tydligen inte gjort dittills för de kändes relativt fräscha. Dessutom insåg jag att 7:41 inte var omöjligt, så jag rev i med precis varje liten jävla atom i kroppen. Sista 30 sekunderna blundade jag och bara psykoskörde. Tydligen lyckades jag pilla loss fötterna efter att jag var klar för jag minns mest bara att jag låg på golvet och jobbade intensivt för att inte kräkas i 5 minuter innan jag kunde röra mig. På displayen stod det 7:42 — Jag är därmed 0,01 poäng i VO2max från "good". Noll komma noll en.

Böjmaxning och burpees

I torsdags när jag nådde 100 kg för tre set femmor i böjen så tänkte jag att det kanske vore läge att testa sitt max igen för att se hur långt det är till forna formen (110 kg med lång paus och en dubbel på 125). I dag var det dags, men som av en händelse hade crossfit-klubben 1RM böj på schemat i dag så jag som börjat fundera på att skrota det medlemskapet fick en anledning att gå dit trots allt.

Höfterna kändes sådär normalvresiga men positionen blir okej så fort jag få slänga på lite vikter. Instruktionen var att bygga upp till max med en massa mikrohopp i vikt men jag vet att jag bara tar slut i benen då så jag körde mina vanliga lite större kliv. Sista vikten med mer än 1 rep var 225 pound (102 kg) där jag tog 3 ganska obesvärliga repetitioner. På 245 lb / 111 kg börjar jag fälla fram lite, vilket jag tror är svag röv mer än rygg faktiskt, men det kändes rätt bra. 255 lb / 116 kg (eller ja, 115,6 plus plastklovar…) gick minst lika bra men i två försök på 265 lb / 120 kg så fick jag lite vikt mot tårna och då skiter det sig, speciellt med min slappa stjärt. Min böjpartner David filmade så är ser ni 111, 116 och två bom på 120:



Efter min totalkollaps på kettlebell-svingarna sist jag var på crossfitten har jag känt en hel del revanschlusta, så i fredags ägnade jag mig åt att springa intervaller i stället för att vittja ölförrådet. Nu inbillar jag mig kanske inte att ett pass intervaller ska göra underverk men jag är ändå genant dålig på saker som del två i dagens pass, som var AMRAP burpees på 7 minuter. Jag har aldrig gjort 100 burpees på under 10 minuter vilket är rätt dåligt, och eftersom jag inte ens hållit flåset igång med cykelpendling sen jag flyttade hit till New York så satte jag målet till 10 i minuten, alltså en burpee var sjätte sekund och 70 st totalt. Det BORDE ju gå och efter 10 snabba från början jag låg 20 sekunder före måltempot ända tills det var 90 sekunder kvar. Då slutade magmuskler och höftböjare att lyda, så jag stannade på nesliga 69. (Jag tappade räkningen en gång och gjorde en extra för att undvika fusk, så jag KAN ha gjort 70 men jag tror mer på 69.)

I mitt pass var det en till kille tog 255 i böjen och en tog 265 med diskutabelt djup, men på tavlan såg man att ett par lirare varit över 300 i de tidigare passen. Högst var 320 pound (145 kg) vilket ju är nice, men inget mot vad t ex Eric på lyftarklubben river av:



Däremot var jag tredje sämst i gruppen och troligen bland de 10 sämsta på hela dagen vad gäller burpees. Snitt låg väl kring 95 med några som kom upp i över 140. Mitt mål är 140, men i kg knäböj och inte burpees. Ledsen crossfit men jag gillar fortfarande inte styrkekondis.

Böj och höfter

Den som i strid med sunt förnuft läst den här bloggen svinlänge kanske minns att jag haft lite problem med höftböjarna, inte minst när det gäller böj. Dessutom är höftrörligheten en jättestor anledning till att jag vill styrkerycka och har dåliga sittvändningar: I botten tappar jag svanken vilket gör att överkroppen måste lutas framåt för att hålla balansen. Om torson ska vara mer vertikal (bröst upp), vilket man ju vill i både ryck och vändningar, så måste torsovinkeln vara rätt ända från höfterna vilket min rörlighet alltså inte tillåter. Så att dyka ner till djupt sitt fort som fan under ett ryck eller en vändning är avigt för mig eftersom det är en så kompromissad position. Kompenserar jag med att ha fötterna svinbrett så leder det till en massa andra problem i stället.

Jag försöker stretcha och fiffla med höfterna för att få ordning på det här men har liksom mest chansat runt utan någon särskild plan. Men nyligen fick jag en idé: Min fru kan nämligen sitta på golvet, på röven alltså, med knäna framår och fötterna utanför höfterna. Så stjärt, knän och fötter är mot golvet samtidigt. Detta är en superbekväm och helt naturlig position för henne. Om jag sitter på knä, drar ut fötterna brett och försöker sänka arslet mellan dem (försöker är nyckelordet, jag kan alltså inte nå positionen) så stramar det nåt jävulskt överallt, inte minst kring höfterna. Så jag testade att ligga på rygg med raka ben, dra upp bara ena foten till höftens utsida och sedan försöka sänka ner knät framåt. Det gav stretch kring höftens framsida på ett sätt jag inte riktigt hittat förut. Så i går lade jag in detta i uppvärmningen plus lite annan gluteus-stretch medan jag rullade runt på mina bandyboll och mosade gamla rövknutar. Tillsammans gjorde de här två grejerna att böjsitt blev solklart bättre! Helt magisk känsla att få hyfsad svank i djupt sitt utan att det gör ont i höfterna.

Så när jag körde böj, denna dag 5x3 på 100 kg i min resa tillbaka till gammal form, så kändes bottenpositionen kanonfin men den nyfunna rörligheten verkar ha gjort att jag nu använde muskler för böj som över huvud taget inte varit inkallade förut. Så jag har helt vansinnig träningsvärk i vastus lateralis men ingen annanstans. Jag vet inte om det är bra; Böjen gick ju fint så styrkan på gång tillbaka, men det här är kanske den quadriceps-del som borde ha minst att göra vid normala böj. Nåja, om det gör att jag får Ilya-lår så är jag glad.

Just ja, jag har ju den här bloggen också

Jag tänkte skriva "förlåt" till er för att jag bloggat med olympisk frekvens på sistone men det är egentligen mig själv jag ska be om förlåtelse för att jag inte tränat. Mitt nya karriärsnurriga New York-liv har samarbetat med vårsäsongens samtliga förkylningsvirus för att se till att jag tränar så lite som det bara är möjligt.

Men nu verkar jag inte behöva resa nånstans på en månad så jag har börjat träna så ofta jag kan. Om jag planerar att träna varje dag så verkar det bli av 3 dagar i veckan i alla fall, medan jobb lägger krokben för de andra 4. Men det duger ju för en 35-åring som kommer tillbaka från svinlångt uppehåll.

Innan jag försöker lirka in ett långsiktigt träningsprogram i livspusslet så försöker jag få igång kroppen och vänja den vid att ta i igen. Så jag har satt upp en regel om att träningspassen ska innehålla följande, i denna ordning:

1. Böj. Jag har ju, bloggnamnet till trots, aldrig riktigt blivit stark. Så böj före allt annat.
2. Tyngdlyftning. Detta är det roligaste jag vet i ett gym,  så varje pass ska innehålla ryck och/eller vändningar/stöt i någon form (styrkevariationer, från häng, osv)
3. Komplementövningar: Drag, pressar, mage, osv.

Vissa kan inte gå in i gymmet utan ett spikat program och det kanske vore bättre, men på komma-igång-stadiet funkar det här bra. 

Prio ett, alltså böj, har sett ut såhär sen jag kom igång igen för en dryg vecka sedan (kommaseparerade pass): 80 kg 5x3 bak, 80 kg 3x5 fram & 65 kg 5 reps ryckböj, 90 kg 5x3 bak, 95 kg 5x3 bak, 84 kg 5x4 fram. Okej utveckling hittills, speciellt sista frontböjpasset som ingick i en crossfit-WOD jag rev av i går. 

Däremot fick jag storhetsvansinne under samma CF-pass och tog 32 kg kettlebell till delen med 30 svingar, 15 burpees, 24 svingar, 12 burpees, 18 svingar, 9 burpees. Jag var redan mosig innan vi hann hit eftersom vi utöver maxning i 4x5 frontböj kört plankan och ringrodd så bålen var stekt. Efter sista 18 svingarna, med bara 9 burpees kvar, så var jag sist i gruppen och så nära att kräkas att jag fick avbryta. Alla andra fullföljde (och alla utom en var smarta nog att ta en lättare kettlebell) så det är ju viss skamkänsla här. Det är kanske läge att haka på en fjärde punkt i listan: Kondis.

Vi avslutar den här väldiga textmassan med ett ryck från i mars: Krum rygg, diskutabel stångbana och dåligt sitt men roligt ändå:

Bowery Crossfit: introkursen avklarad

Omedelbart efter hemkomsten från 5 dygn med friterad mat, iskalla nätter, solsting, hysteriska mängder öl och en drink som jag tror bestod till 100% av noshörningsbedövning (tack Google Creative Lab, som jag aldrig törs festa med igen) så kastade jag mig direkt in i två dagar med dubbla crossfit-pass. Man behöver nämligen beta av fyra introduktionskurser innan man får delta i normala WOD:ar så jag tänkte att det bara är att få det gjort.

Vi har gjort knäböj utan vikt, svingade pullups, press, pushpress, boxhopp, hopprep i singel och dubbelvarv, boxhopp, styrkeryck, styrkevändningar, frontböj, ryckböj, burpees, kettlebell-svingar, armhävningar, tår-till-stång, en massa stretchande, marklyft, plankan och säkert lite mer jag glömt. Därmed återstår väl bara 300 miljarder övningar innan man hunnit igenom allt de klämmer in i crossfit.

Flera rykten om konstig crossfit-teknik besannades: Vi instruerades att värma upp med hjälp av foam rolling (helt kalla alltså), fick höra att det är dåligt att knäna går ut över fötterna vid böj (av någon som uppenbarligen har lyssnat på en dålig styrkelyftscoach och aldrig kollat på tyngdlyftning), pushpress lärdes ut med framåtlutad överkropp i dippen (hej och välkommen till alla-lyft-missas-framåt-festivalen), ingen påpekade vikten av att inte landa på hälen i nedåthoppet från boxhoppen och tyngdlyftningsmomenten gavs ungefär samma dignitet som hopprep. Det känns ändå okej för mig personligen, men den som kommer in med noll skivstångsvana kommer ju inte få det lätt.

Varje pass har avslutats med en "metcon" så jag har fått smaka maxpuls några gånger. Jag gillar det fortfarande inte, men har varit 2:a eller 3:a i gruppen (om ca 20 personer) på alla fyra vilket är ganska chockerande med tanke på min obefintliga kondisträning och veckolånga dekadenslevernet i Austin. Det är ju också rätt uppenbart att det inte varit några särskilt rutinerade crossfit-typer i grupperna hittills, för då hade jag fått mer stryk.

Jag kan konstatera att alla moment med böjvariationer eller lyft från marken är jag blixtsnabb i, men så fort det blir överkroppsfokus går det riktigt tungt. Bröst och axlar är som svullen köttfärs just nu och vaderna är lite mosiga efter hopprepandet, men benen i övrigt är helt oberörda. Jag bävar inför det här med pullups för inte ens med kippandet/svingandet fick jag till några vettiga repetitioner. SXSW-levernet verkar ha hunnit ikapp mig med lite förkylningskänning i dag men jag river nog av min första riktiga WOD senare i veckan.

I kväll blir det ryck

Jag har försökt klämma in 40 000 miljarder övningar i varje gympass på sistone eftersom jag vill få igång kroppens alla vrår igen, men den här videon inspirerade mig att köra ett helt ryckfokuserat pass:


Skulle ha tränat i går egentligen men lyckades få i mig ägg på lunchen, som är jag hysteriskt allergisk mot. Så kroppen är rätt risig även i dag men lite teknikträning kanske man kan riva av.

Hej crossfit

Ja jag har ju gått med i Manhattan Weightlifting. Det är på många sätt ett jättetrevligt ställe, men de har bara två plattformar och läget är lite i-landsproblematiskt i förhållande till jobbet.

I min jakt på lyftargym nära kontoret hittade jag info om en ny Crossfit-box som ska öppna, och jag har hetsat dem via Facebook och mail om att tillåta massor av "open gym" så man kan fokusera på tyngdlyftning i stället för hopprep i grupp. Om man skrev på nu innan midnatt, som infaller om 7 minuter när jag skriver just den här meningen, så får man en sjujävla rabatt, såpass att det är det solklart "billigaste" Crossfit-gym jag hittat i New York. Fortfarande mycket pengar, men inte de $3300 som grannlokalen Crossfit Virtuosity vill suga ur mig.

Så jag bestämde mig till slut under hård tidspress för att ge det en chans, och skrev på för ett halvår. Jag har aldrig särskilt roligt med styrkekondis, men älskar att träna för ren styrka/kraft, alltså tyngdlyftning, eller ren uthållighet, typ långdistanslöpning. Det där mellantinget där 99% av Crossfit-passen utspelar sig, känns njutbart som frigolitgnissel men jag inser ju objektivt att det kan vara bra för allmänhälsan. Stället ligger ju rätt nära jobbet och kanske har mina böner om generösa friflaxartider nått fram.

De kommer inte ha duschar förrän om typ ett halvår eftersom det tydligen krävs en miljard tillstånd för det (!) medan Manhattan Weightlifting tillhandahåller gratis handdukar, tops, hudkräm med doft av ananas/päron, munskölj(?!) och frisörfön, till ett lägre totalpris. Jag lär få anledning att fördela min tid mellan båda ställena.

Så från och med nu har jag två gym: Manhattan Weightlifting på 19;e gatan och Bowery Crossfit på Grand Street. Lördag 15/3 börjar jag (eftersom jag ska vara på multimediaspektaklet SXSW i Austin, Texas, hela veckan innan) så förhoppningsvis ger det lite nytändning till bloggen. Antingen i form av pepp och härligheter, eller så dissar jag skiten ur CF på ett så underhållande sätt jag kan.

Som jänkarna (och Arne Anka) säger: Att Bli Fortsättad…

Kändistätt på Manhattan

I går (eller i förrgår om man läser detta i framtiden, där Sverige befinner sig) lyckades jag drälla runt på gymmet i över två timmar, mycket tack vare att den tystlåtne, ödmjuke och perverst starke ryssbjörnen med det asmäktiga namnet Yasha Kahn var på plats. Om inte namnet klingar bekant kanske ni lytt mitt råd om att följa Dmitry Klokov på Youtube och skymtat honom där:



Helt enkelt en snubbe som hänger med Klokov, Ilyin, Polovnikov och andra tuffingar. Han avbröt mina pinsamma knäböjsförsök för att påpeka att jag inte verkar koppla in vastus medialis, vilket förmodligen är helt rätt eftersom jag inte minns om jag någonsin haft träningsvärk i den. Hur han kunde se det begriper jag inte men killen har ju lyft förr, så att säga. Jag vet inte om jag begrep helt hur jag skulle åtgärda det men han fick mig att försöka göra wall squats med NOLL avstånd mellan tån och väggen.

Ni kan ju testa själva: Ställ er knäböjsbrett med tårna mot väggen, knäpp händerna bakom huvudet och gå ner i fulldjup knäböj utan att tippa bakåt eller nudda väggen med knäna eller plytet. TOTALT JÄVLA OMÖJLIGT och i strid med flertalet naturlagar skulle jag påstå om jag inte fick se Yasha göra det helt obesvärat. (Och Helena, om du läser, jag utgår från att du kan göra det utan lyftarskor ens.)

Så det är väl bara att börja öva antar jag. Yasha satte sitt knä mot min ländrygg och bände ut mina knän med stenkrossarnävarna, så jag är en smula öm i dag. Men om det där kan vara nyckeln till att få ordning på mina böjsiffror så ska jag gladeligen väggböja flera gånger om dagen tills jag klarar det.

Annars då? Fem reps ryckböj på 65 kg gick ganska lätt vilket känns kul, men 56 kg press var väldigt nära omöjlighetens gräns vilket var närmast traumatiserande dåligt.

Sluta aldrig träna

Jag är helt jävla dum i huvudet när det gäller träning. Totalt hopplös. Ingen borde läsa den här bloggen för inspiration/råd, för jag som enträget hävdar att jag älskar tyngdlyftning lät det ändå gå nästan 5 månader utan ett enda ryck. Jag skyller förstås på flytten till New York men inom 24 timmar från att jag landade så kollade jag upp ett tyngdlyftningsgym, men gick jag med? Näe. Såg jag till att lite snabbt kika in på de andra alternativen för att kunna bestämma mig fort? Näe. Höll jag mig i form med lite böj, mark och pressar under tiden åtminstone? Näe. Är jag en jävla idiot? Jajamensan!

I dag gick jag med i Manhattan Weightlifting Club, samma ställe som jag klev in på med jetlaggen stormande i kroppen min första dag i New York. Det är ca 4 månader för sent och jag lovar härmed att aldrig vara så dum igen. Kan inte ni också lova att inte helt godtyckligen sluta hålla på med det som gör er lyckliga? Det är en jättedålig idé, jag lovar.

Det finns bara två plattformar varav den ena på sant SAK-vis har pajat så betongdammet yr fram under gummimattan när man släpper vikter, det finns inga bockar för högre start eller stötblock. Men det finns Eleiko-stänger och vikter och ett jättestort vanligt bodybuildergym som är själva huvudverksamheten i den här lokalen. Gymet började sin historia 1982 som Better Bodies, numera mest känt för sina måttligt snygga kläder, men har sedan dess bytt namn och heter nu Complete Body And Spa.

Yelp säger att det är stort gay-klientel här men trots rätt slipad gaydar fick jag inga såna vibbar idag (en stad som New York borde ju ha ett riktigt hårt gaygym tycker man. Vore onekligen väldigt coolt). Däremot töltar det runt en del riktigt trickfilmat bitiga bodybuilders av båda könen, men stämningen kändes riktigt bra. Bland lyftargänget var det också föredömligt kamratligt och hjärtligt. Aningen nervös blir man ju när första lyftarpasset sen i oktober sker när John Broz tittar på. Han var på väg hem från Italien men pga New Yorks aldrig upphörande snöstormar denna vinter missade han sitt anslutande flyg, så han passade på att få in lite lyftning. Över lag en supersympatisk (och enorm) snubbe som delade med sig av lite tips och tankar. Den som inte vet vem han är kan spana här eller kolla in hans ständigt underhållande (och skoningslösa) kommentarer på Youtube, som förärats sin helt egna Tumblr.



Så nu tänker jag försöka lyfta så ofta jag bara kan. Jag kan inte i ord förklara hur lycklig jag är över att ha fått svinga skivstång igen. Kroppen kommer kanske inte gilla böj 7 dagar i veckan såhär från kallstart, men nu är det full satsning. I år ska jag rycka kroppsvikt och ta 200 i mark. SLUTA ALDRIG TRÄNA!

Att välja gym: Brooklyn Barbell Club

Jag får inleda med att säga att rubriken ljuger, för det som var Brooklyn Barbell Club har blivit Crossfit Virtuosity. Bilden är från deras gamla lokal, medan de numera huserar ganska exakt 108 meter från huset jag bor i. Men lite arv av gamla inriktningen lever vidare, för de har ett program för olympiska lyft i alla fall, givetvis så där vulgärt gott om stänger och vikter som crossfit-gym gärna har, och läget är ju extremt svårslaget.

Så i kväll har jag varit på introklass. Efter en massa snickesnack om att man borde vara bra på allt (vilket jag spånat kring förr) och naturliga rörelser fick vi göra en liten 21-15-9-stege där jag inte var bäst och inte sämst men i alla fall blev lite illamående av eftersom jag är så absurt otränad.

De har tyngdlyftningspass 3 kvällar i veckan plus öppet gym på söndagar och nån eftermiddagstimme här och var under veckan, som passar illa för mig eftersom jag häckar på kontoret på Manhattan dagtid. Men visst, 3 pass i veckan är ju bättre än inget och man kanske kan slinka in på de WOD:ar som är tyngdlyftningsorienterade också.

Så nu är väl frågan om jag ska gå med. Det stora hindret är priset: Medlemskap kostar 200 dollar i månaden för det obligatoriska crossfit-joxet, och sen 50 dollar i månaden extra för lyftarklasserna, och det krävs troligen att jag går igenom "3 private intro classes" som kostar ytterligare 300 dollar. HEJ OCH HÅ, 3300 dollar på ett år. Det är 8,6 gånger dyrare än SAK där man får träna hur ofta man vill.

Jag vet att det kommer bli mycket dyrare här eftersom det är New Jävla York vi pratar om, men detta har nog passerat gränsen för vansinne. Samtidigt kommer det ju kännas otroligt dumt att ha ett sånt praktgym 108 meter från porten och inte vara medlem.

Kan man hyra en garageplats nånstans och köpa in lite egna vikter?

Målsättning 2014

Att se ut som Sebastien Chabal:

Han kan ju vara planetens hetaste man. *Swoon*

Ola blir svag

Hej, det var länge sen!

Efter flytt till New York, panikartat lägenhetsletande och komma-i-ordning-i-ett-helt-nytt-samhälle-fixande, två veckor på vårt Los Angeles-kontor, tre veckor superseg förkylning och alla tänkbara ursäkter så har jag nu tränat.

Eller det var lite ljug för jag sprang ju några gånger i LA och hann även med ett besök på urklassiska Gold's Gym, men det var i mitten av november. Jag kan meddela att den här träningsfrekvensen inte leder till särskilt åtråvärda resultat.

Dagens pass var en provträning på närliggande (250 meter?) Quick Fitness. Ingen lyftarplattform och bara en böjställning plus förstås amerikanska muppvikter i pounds i stället för kilo, men annars superfint ställe. Massor av utrustning, superrent och prydligt. Jag tänker att man kanske kan ha ett medlemsskap här och gå och köra sina böj på morgonen, och sen har man ett annat ställe man kör själva lyften på. Men det är ju en nödlösning, helst ska man ju ha riktig plattform i vardagsrummet.

Dagens pass började med 5 minuter rodd som uppvärmning, lite grundrörelser med tom stång (böj, ryckböj, drag, pressar) och vanliga lyftarstretchen för att kolla hur kroppen mådde. Hittills kändes det rätt okej. Sen böj: Alltså det var så. jävla. tungt. Det blev 3 set femmor på 185 lbs (84 kg) eftersom jag ville ta det lugnt och hålla bra fokus på form och teknik, men efter första setet på den här uppvärmningsvikten så brände det som en manetattack i baskida lår. Så jag ska inte inbilla mig att jag hade kunnat köra många hekto tyngre.

Jag gick vidare till maklyft och körde femmor på 135/185/225 pound (61/84/102 kg). Det räckte, för där slutade ryggen lyda nervsystemets order om att hålla formen. Alltså jisses krister på meskalin, hur kan 102 kg marklyft vara tung?! Jag vill grina.

Näst sist femmor press. 105 pounds / 47,6 kg och jag klarade bara 3 reps i tredje setet. Det fanns liksom ingenting i kroppen här, jag var som ett tomt skal bara. På Gold's i LA pressade jag 61 ändå. Det hade inte gått om det så gällde livet nu.

I morgon kommer kroppen kännas som om jag gjort baklängeskullerbyttor nedför en rulltrappa, men jag längtar faktiskt lite, för hellre det än att vara svag som en homeopatibehandling.

Jag har två andra gym i närheten som jag också ska testa. Återkommer, om jag hämtat mig till dess.