Crossfit-gymmet har alltså tema maxning den här veckan, i syfte att ge alla medlemmarna referenspunkter inför någon sorts tioveckorscykel varefter samma maxarvecka kommer igen. Efter måndagens knäböj och 7 min AMRAP-burpees var det i tisdags strikt press och 2000 meter rodd.
Jag verkar tappa presstyrka snabbare än i böj, för jag fick ge mig efter att med nöd och näppe klämt upp blott 59 kg, medan mitt pers är på 67 eller 68 (minns inte?). Press är en övning som mår bra av en himla massa volym och att man kör ofta, helst dagligen. Så ska jag nå 70 är det väl bara att börja nöta.
Inför rodden, något jag aldrig gjort annat än som motvillig uppvärmning för att löpbanden varit upptagna, försökte jag göra lite research. Taktikmässigt verkar det mest handla om att hålla koll på displayen, och då främst snittiden för 500 meter. Den bör vara ganska jämn förstås, men många tycker att man ska gå ut halvhårt, en chilla en kilometer och tokösa sista 400-500. Bästa fyndet var den här VO2max-kalkylatorn som rankar ens tid relativt kroppsvikt och ålder på skalan poor/fair/average/good/excellent. Jag pillade in min nykissade morgonvikt 90,0 och började testa vilken tid som skulle få mig över gränsen från average till good. 7:41 blev svaret, vilket ska sättas i relation till absoluta världseliten som är långt under 6 minuter.
Nu ska man veta att jag inte tränat kondis med någon som helst regelbundenhet bortom "en gång i månaden… kanske" sedan i oktober. Det är väldigt lång tid, så att jag mirakulöst skulle vara bättre än hela det ganska breda "average"-spannet luktar ju självbedrägeri och hybris, så jag tänkte att jag i alla fall skulle under 8 minuter. Det skulle kräva under 2:00 i 500m-tempo.
Jag har läst att man inte ska köra den där motståndsflärpen på max som många gör, utan att läget ska ställas lite efter kroppsstorlek och vilken kraftutväxling man har. Egentligen ska man kalibrera roddmanicken för att hitta rätt men jag hann inte med sånt utan körde på femman. Detta gör att det går lite lättare, men att varje drag ger färre meter på displayen. Jag låg nog kring 38 drag i minuten som snitt om jag minns rätt, vilket är inom rekommenderat spann.
Jag hade nog 1:45 som 500m-tid första minuten, men kände att det inte skulle hålla så jag gled mot 2:00. Det var svårt att vara exakt så värdet fladdrade från 1:50 till över 2 lite hipp som happ. När det var 500 meter kvar tänkte jag på allt jag läst om att spurta och hur totalt överjävla omöjligt det kändes. Jag var nanometer från kollaps. Med 400 meter kvar vrålade coach Nate "You've got strong legs Uh-La, puuuush!" men benen var som havregrynsgröt. I stället fick hans peppvrål mig att göra precis tvärt om, börja dra med armarna, vilket jag tydligen inte gjort dittills för de kändes relativt fräscha. Dessutom insåg jag att 7:41 inte var omöjligt, så jag rev i med precis varje liten jävla atom i kroppen. Sista 30 sekunderna blundade jag och bara psykoskörde. Tydligen lyckades jag pilla loss fötterna efter att jag var klar för jag minns mest bara att jag låg på golvet och jobbade intensivt för att inte kräkas i 5 minuter innan jag kunde röra mig. På displayen stod det 7:42 — Jag är därmed 0,01 poäng i VO2max från "good". Noll komma noll en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar