Livet

På väg till ett söndagspass lyftning, lite bakis men ändå lyftarpeppad, satt jag och kollade Facebook i tunnelbanan sådär som man gör för att slippa ögonkontakt med främlingar. Både bakis och pepp försvann ganska omgående när jag scrollade ner till beskedet att min kompis Fabien har Leukemi typ M5.

Jag visste att han var på sjukhus och det är klart man hinner tänka "cancer", men att läsa det med hans egna ord… jag blev bara så otroligt tom. Kroppen upphörde i det ögonblicket att bestå av kött och blev bara ett iskallt vakuum. Han har en fru och en liten dotter som inte ens får komma in i hans rum eftersom behandlingen förintar hans immunförsvar. I stället får hans tvååriga dotter vinka till pappa Fabien, med slangar i halsen, genom en glasruta. Jag börjar nästan grina bara av att skriva detta.

Men träna gjorde jag ändå. För jag har ju inte leukemi typ M5.

Jag testade först det här Youtube-fyndet som jag tyckte verkade bra för att våga sitta djupt i ryck:



I verkligheten funkade den inte så bra för mig så jag gick vidare till mina planerade fem set treor från golvet, i dag på 50 kg. Inga bom, så sen en etta på 55 för att putta personbästa ett pinnhål till.

Vändningarna som kollapsade på 80 kg nyligen gick kanon på 75 i dag, fem set treor från golv här också. Stannar nog på 75 nåt pass till så jag kan jobba in att ta emot med lite sitt och inte bara styrkevända.

Ryckböj fick ny persnotering med 75 kg efter torsdagens femma på 70, och det blev i dag en trea som hade blivit minst fyra om inte handleden börjat göra lite ont.

Frontböj tyckte höfterna däremot var en skitkass idé så jag körde bänkpress 5x3 på 70 kg och sen en cirkel med hantelbänk, curls (jag veeet…) och tre sorters axelrehabövningar i tre varv, allt medan jag inte kunde sluta tänka på Fabiens självporträtt från sjukhusbadrummets spegel, med dropp- och kemoterapislangarna hängande från kroppen.

Jag känner mig så jävla fånig som ens skriver ovanstående träningsrapport. Än mer fånig som har klagat på axlar och höfter och handleder och fan vet allt, FÖR JAG HAR INTE LEUKEMI TYP M5. Om lite ömmande leder är det värsta kosmos tänker utsätta mig för borde jag vara världens lyckligaste människa. Vem fan bryr sig om stöt när man kan slippa leukemi typ M5. Om jag kunde åkalla kraften i mina samtliga atomer för att hjälpa Fabiens kropp vinna den här kampen så skulle jag. Men jag kan inte göra någonting över huvud jävla taget, maktlösen är fullkomlig, total och orubblig. Så jag ska i alla fall vara väldigt, väldigt tacksam för att jag över huvud taget kan ägna mig åt lyxen att träna för nöjes skull.