Löphybris

Jag sprang i mina gamla nednötta Nike Free 3.0 i morse och de är ju fantastiskt sköna. Mycket skönare än de där andra knasskorna jag köpte, faktiskt. Eftersom jag kanske ska springa ganska mycket ett tag nu borde jag ha ett par nya tänkte jag, och klickade efter mycket vånda fram den här designen i Nikes skofärgväljarmanick:

Det blir inte direkt snorbilligt men vafan, man får unna sig. Jag får återkomma om "21-28 days" med betyg på hur väl den där bilden matchar verkligheten. Notera också mitt ändlöst fiffiga och långdistanslöparnamnklingande textval på plösarna.

Egentligen hade jag velat ha de där värstingcoola Nike FlyKnit-skorna men de släpps inte förrän i sommar.

It's spring time

I dag rev jag av årets i särklass härligaste träningspass, trots usel kondis. Gryningssol över årstaviken och svett som droppar från skägget:

Sen sprang jag 1,5 km till, men det var ju fint med screenshot exakt på halvtimmen.

Jag älskar förstås knäböj också, men mer som ett syskon, medan löpning är som en förälskelse. Man måste inte välja det ena eller det andra så länge man inte blandar in religion och dumma hedersmotiv. I morgon blir det kanske lite kettlebells, BARA FÖR ATT JAG KAN.

Slutet ont, allting gott

Efter att Backman gått över till att enbart blogga om att han inte bloggar nog mycket har nu även Kalle lyckats skriva att han skriver för lite. Mitt tempo här har varit dåligt eftersom det handlar om träning och jag har varit sjuk, men nu är jag ju igång och borde således vara back in action. Eftersom så inte skett började hjärnan dikta ihop en massa ursäkter och pudlingar, men jag hatar att läsa såna så i stället kommer ett relevant inlägg. Fint va?

Jag har tränat i dag så det blev tre gymbesök under veckan, om än med nöd och näppe. I torsdags testade jag high bar med klena 110 kg, men nervsystemet i vänster arm/axel/armbåge visade samma kompromissvilja som Israeliska bosättare och beslutade sig för att iscensätta en total härdsmälta som fick mig att vilja klippa av skiten med sekatör. Driven av rent jävla hat genomled jag ändå axelpressarna, men efter en första uppvärmningsstyrkevändning på 40 kg fick jag acceptera att jag skulle börja tjutgråta som en örfilad treåring om jag försökte fortsätta. Det känns på riktigt som om armen försöker lossna från kroppen.

Det är nu fyra veckor sedan jag kunde träna normalt och det verkar uppenbarligen inte vara någon ljusning i sikte. Eftersom programmets själva fundament är att man kör böj tre dagar i veckan så är det här dödsstöten för mitt experiment. Det blev bara 8 veckor av mina planerade 13. Om jag kommer igång igen om 2 veckor är det 6 veckors uppehåll, och med så dålig kontinuitet kommer jag inte kunna dra några fler slutsatser än jag kan i dag. Så jag ska försöka göra någon sorts analys av allt jag lärt mig, hur mycket starkare jag faktiskt ändå hann bli, och av själva boken. Jag kommer också fortsätta med de här övningarna, men uppblandat med en massa annat. Just ja, det kommer väl mått och bilder också, men där hände nog inte mycket.

Det jag gjorde i dag var högreps på lättare böj (80 kg), bänk på 70 kg och marklyft på 140. Pga en flaska rödvin i går kände jag att de vikterna fick räcka. När när jag kände att axeln surade även på 80 kg insåg jag att Starting Strength-programmet inte kommer gå att fullfölja. Man kan tänka sig att jag då skulle bli sur, men i stället var det faktiskt en lättnad; Det är ju över nu! Bara att acceptera, omfamna och gå vidare. Så jag stegade upp till maskinerna på övervåningen och körde skiten ut benpress, benspark bakåt (någon sorts rumptränare), benspark framåt och en tåhävningsapparat. Att få hålla sig i räcket när man går nedför trappan på oscillerande ben var en känsla jag inte haft på väldigt länge, och jag insåg hur mycket jag saknat det där med att verkligen mangla en muskelgrupp till puré på det där sättet.

Innan jag lägger upp ett mer ordnat schema tänker jag faktiskt unna mig att precis som i dag bara hetsa runt och rycka i lite vad som helst, att ha lite roligt igen. I morgon ska jag ut och springa tror jag. SPRINGA! HÖR NI DET? fy fan så fint. OLA BLIR SNABB!

Motlut på slutrakan

Jag har fortfarande inte hämtat mig från influensans härjningar. 120 kg knäböj blev bara 5/5/4, gick ner till 70 i bänk för att orka 5/5/5 och drog bara 4x140 kg i mark. Ner till 10 kg på dips med dåligt djup också. Kondisen är katastrofal, mina 15 minuter uppvärmning på löpbandet har börjat bli fysiskt ansträngande, från att ha varit skrattretande trivialt när jag började med detta i januari.

Men det sämsta med dagens pass var inte det där, utan att min vänstra axel och armbåge ballade ur värre än någonsin av knäböj. Det gick ju bra förra veckan, men nu var det återigen tjutraketer och arga sjöborrar i nervsystemet så till den grad att jag blev tvungen att ta en ipren för att kunna klä på mig efter duschen. Kanske är kroppen lite mer medgörlig efter att ha varit igång en hel dag och det blev så här pga att jag var på gymmet 6:45, men oavsett det så måste jag härmed skrota low bar back squat under återstoden av Starting Strength. Jag hade tänkt kanalisera min inre surjämte och kriga igenom de sista fyra veckorna men det går bara inte, min arm kommer behöva amputeras.

Jag lär fortfarande testa att maxa med low bar eftersom enstaka lyft går finfint, men under ordinarie träning blir målet nu att bygga upp till 120 kg med high bar och sen med lite flyt nå 125 eller 130 i sista passet.

Jag längtar sönder mig efter styrkekondis/cirkelträning, löpning och cykling. Elva pass kvar, sen jävlar ska jag bli snabb också.

Inför återkomsten

Jag tänkte återgå till ordinarie schema efter helgen och riva av 4 veckor Starting Strength till innan jag unnar mig att ruska om i programmet. Det blir då avslut i mitten av april i stället för slutet av mars.

Inför nystarten testade jag att träna i dag igen för att se om influensans efterdyningar lagt sig lite. Man kan konstatera att det tar ett gäng pass att nå sina forna vikter, så jag passade på att testa lite andra övningar för att skrämma igång maskineriet. Förutom 2 sneda reps i höstas har jag aldrig kört frontböj förut, men i dag lastade jag på lite och 90 kg gick bra i ett gäng reps, så max ligger nog på tresiffrigt. Kul besked, jag trodde verkligen inte det skulle gå så bra pga mina oviga fotleder och platta skor.

Men sen testade jag även ryck (snatch) för första gången i livet. Alltså är jag helt vanskapt eller är det omöjligt att göra den rörelsen utan att slå stången i höftbenet eller i reproduktionsorganet? Jag tänkte förut att det där med att jucka till stången med en smäll egentligen är en illusion skapad av den explosiva rörelsen i själva rycket, men kollar man teknikvideor så ska man ju faktiskt tjonga till den rätt hårt samtidigt som man drar sig ner under den:



2:50 in där så juckar han ju pillesnoppen rakt in i stången. Kör alla lyftare med transvestit-tuckback eller är det jag som är helt felkonstruerad? Jag kommer behöva coach för det där. Om någon läsare har tips på Sats-PT med äkta toppkoll på olympiska lyft eller annat gym i Stockholm som man ska vända sig till så skriv gärna en kommentar!

Dataträna: Weightbot

När man tränar tungt 3-5 dagar i veckan så får man till slut inte träningsvärk längre. Man blir kanske lite stum och stel över tiden men det är mer ett allmäntillstånd. När jag ägnat 3 veckor åt att alstra snor och sen lassade på 120 kg i böj igen så kan jag meddela att min gamle vän träningsvärken har återvänt. Det känns på riktigt som om all muskelmassa i benen är utbytt mot krossat glas när jag rör mig. Det som också händer är att musklerna som dränerats av flunsan nu åter blir helt sprängstinna med vätska. I mitt fall innebar det följande viktuppgång på ett dygn:

Detta är screenshots från iPhone-appen Weightbot som jag matar med nykissad morgonvikt varje dag. Vissa blir förskräckta när de hör att jag väger mig varje dag och tror att det är så man blir anorektiker eller bara allmänt utseendefixerad. Tvärt om, säger jag: Att jag gör det varje dag gör att jag vet att en sån här uppgång givetvis bara är vätska. Om jag vägt mig varannan vecka hade jag kunnat få panik och tänkt att jag blivit tjock eller tappat muskler beroende på åt vilket håll förändringen sker. Men väger jag mig varje dag kan jag lugnt luta mig mot vetskapen att ordningen strax är återställd, och att man i snitt och över tid extremt sällan ändrar vikten mer än ett halvkilo per vecka, oavsett hur hårt man tränar eller hur mycket man äter.

Man får ut fin statistik med grafer och kan sätta upp mål som förklarar hur mycket man i snitt måste tappa per dag och vecka för att nå dit. Himla bra manick tycker jag, och jag har flera år av viktstatistik nu. Vad jag ska med den till är lite oklart, men jag gillar siffror i alla fall.

JAG HAR TRÄNAT!!!1

För första gången sedan urkontinenten Pangea sprack i bitar har jag varit på gymmet. Det blev på kvällstid pga nån sorts viktig jobbgrej med Gwyneth Paltrow i morse, och på Sats Odenplan eftersom jag är en sån adrenlinjunkie som söker nya crazy kickar. Plus att Kalle lovade på heders att det finns massor av lyftplattformar där nu.

Det jag lärt mig:

• Ja, utrustningen är jättebra och det finns faktiskt massor av skivstänger.
• Om man pga livshotande man-flu inte tar i med en enda muskelfiber på 3 veckor så blir man skitsvag och får ångest över att man ska behöva börja om med allting.
• Planetens samtliga nu levande däggdjur tränar kvällstid.
• Sats Odenplan är INTE en konferens för folk med fel på levern; De har bara solat solarium jättejättemycket.
• Tjejer ÄLSKAR att träna i svarta tajts och rosa topp.
• Solade broilerkillar ÄLSKAR avslöjande linne kombinerat med surfshorts ovanpå tajtsen så man inte ska se att benen är som på en kamel.
• Jag ÄLSKAR punktlistor.
• På Sats Odenplan tränas det hysteriskt mycket biceps.
• Att känna som om all styrka dunstat bort ur kroppen suger maggotätet åsnekadaver.

Precis som ryktena säger så är den där Sats-anläggningen någon sorts gym-zoo. Hälften är superstajlade och jättemuskliga, och andra hälften (som är normala människor) stirrar på dem. Men man ska inte vara rädd att gå dit bara för att man inte ser ut som en knallorange anatomikarta. Det finns ju såna som jag också, som likblek och småplufsig tränar iförd black metal-bandtröja.

Olympiska lyft

Jag blir allt mer sugen på att börja träna olympiska lyft med allt vad det innebär gällande teknik, explosivitet, rörlighet och styrka. Det är något väldigt coolt med att skicka upp svintunga saker på raka armar. I går satt jag febersvettig och snorade mig igenom nån timme live-stream från amerikanska mästerskapen eftersom det var allt min hjärna orkade ägna sig åt. (De sänder i dag med, kolla på den här sidan framåt eftermiddagen när de drar igång. Kräver tyvärr bajspluginet Microsoft Silverlight.) Jag kommer sitta som klistrad när det är tyngdlyftning i OS i sommar, vilket jag aldrig trodde jag skulle säga. Men ju mer jag begriper kring tekniken och hur sinnessjukt starka de faktiskt är, desto mer fascinerad blir jag.

Det jag hann se i går var herrar i klasserna 56 och 62 kg. USA har inte haft särskilt stora framgångar i den här sporten, den domineras som bekant av östeuropa och Kina, och de allra bästa i de här klasserna är typ 150 cm långa. Amerikanerna i går var lite längre och därmed gängligare, vilket inte är helt optimalt. Klasserna vanns av två bröder, som med tanke på att båda är 18 troligen är tvillingar, Darrel och Darren Barnes (gult kort till föräldrarna som gjorde de namnvalen). Det som slog mig var att de hade så sjukt bra teknik. Dessutom lyckades Darrel i 62 kg-klassen spöa overkligt starke Joshua Gilbert som jag visat videor med förut. Så vilka är då de här lirarna, som är ÄNNU starkare än Joshua? Jag har förstås trålat Youtube och här kommer några fynd jag tycker kan vara sevärt:

Intressant teknikövning för att nöta position i botten:


150 kg svindjup knäböj x 2 vid 57 kg kroppsvikt:


Darrel blev 6:a i junior-VM (eller "ungdoms-VM"? "Youth World Championchips" kanske är yngre än "junior"?) i fjol. Här är alla hans lyft från tävlingen:


Darren, den lättare av dem, blev 4:a i sin viktklass i samma tävling:

Hans tyngsta i stöt där blev 120. Det är vad jag klarar i knäböj (förvisso i 3x5), men han tjongar upp den på raka armar. Det är så man blir tårögd.

Tillfälligt avbrott

Ådrog mig tydligen dadelinfluensan i Istanbul, så nu blir det träning tidigast på måndag. Helvetes jävla skit.