Slutet ont, allting gott

Efter att Backman gått över till att enbart blogga om att han inte bloggar nog mycket har nu även Kalle lyckats skriva att han skriver för lite. Mitt tempo här har varit dåligt eftersom det handlar om träning och jag har varit sjuk, men nu är jag ju igång och borde således vara back in action. Eftersom så inte skett började hjärnan dikta ihop en massa ursäkter och pudlingar, men jag hatar att läsa såna så i stället kommer ett relevant inlägg. Fint va?

Jag har tränat i dag så det blev tre gymbesök under veckan, om än med nöd och näppe. I torsdags testade jag high bar med klena 110 kg, men nervsystemet i vänster arm/axel/armbåge visade samma kompromissvilja som Israeliska bosättare och beslutade sig för att iscensätta en total härdsmälta som fick mig att vilja klippa av skiten med sekatör. Driven av rent jävla hat genomled jag ändå axelpressarna, men efter en första uppvärmningsstyrkevändning på 40 kg fick jag acceptera att jag skulle börja tjutgråta som en örfilad treåring om jag försökte fortsätta. Det känns på riktigt som om armen försöker lossna från kroppen.

Det är nu fyra veckor sedan jag kunde träna normalt och det verkar uppenbarligen inte vara någon ljusning i sikte. Eftersom programmets själva fundament är att man kör böj tre dagar i veckan så är det här dödsstöten för mitt experiment. Det blev bara 8 veckor av mina planerade 13. Om jag kommer igång igen om 2 veckor är det 6 veckors uppehåll, och med så dålig kontinuitet kommer jag inte kunna dra några fler slutsatser än jag kan i dag. Så jag ska försöka göra någon sorts analys av allt jag lärt mig, hur mycket starkare jag faktiskt ändå hann bli, och av själva boken. Jag kommer också fortsätta med de här övningarna, men uppblandat med en massa annat. Just ja, det kommer väl mått och bilder också, men där hände nog inte mycket.

Det jag gjorde i dag var högreps på lättare böj (80 kg), bänk på 70 kg och marklyft på 140. Pga en flaska rödvin i går kände jag att de vikterna fick räcka. När när jag kände att axeln surade även på 80 kg insåg jag att Starting Strength-programmet inte kommer gå att fullfölja. Man kan tänka sig att jag då skulle bli sur, men i stället var det faktiskt en lättnad; Det är ju över nu! Bara att acceptera, omfamna och gå vidare. Så jag stegade upp till maskinerna på övervåningen och körde skiten ut benpress, benspark bakåt (någon sorts rumptränare), benspark framåt och en tåhävningsapparat. Att få hålla sig i räcket när man går nedför trappan på oscillerande ben var en känsla jag inte haft på väldigt länge, och jag insåg hur mycket jag saknat det där med att verkligen mangla en muskelgrupp till puré på det där sättet.

Innan jag lägger upp ett mer ordnat schema tänker jag faktiskt unna mig att precis som i dag bara hetsa runt och rycka i lite vad som helst, att ha lite roligt igen. I morgon ska jag ut och springa tror jag. SPRINGA! HÖR NI DET? fy fan så fint. OLA BLIR SNABB!