När man är sådär svenskt höstförkyld så man går och känner sig trasig i största allmänhet, men inte febrig och man hasar till jobbet för att man inte riktigt är tillräckligt döende och det pågår i flera veckor, så blir det inte mycket träning gjord. Den där fuktskadehöstförkylningsskiten går ur kroppen långsammare än tjära ur sengångarpäls så man glömmer hur det är att känna sig frisk och man skjuter upp all fysisk aktivitet gång på gång eftersom man "vill känna sig ordentligt återhämtad". Eftersom jag älskar att vältra mig i nationalsporterna självömkan och martyrpoäng har jag tröstätit pepparkakor, tröstmulat chips och tröstdruckit öl (återhämtningsdryckernas obestridlige konung). Jag gissar att inget av detta har gjort att kroppen känns lättare/alertare/friskare, så träningen skjuts upp igen och igen.
Jag börjar tro att man inte blir "ordentligt återhämtad" förrän man säger fuck you till rethostan och ynklighetskänslan och börjar röra på sig. Jag kunde ha gjort stretchövningar, armhävningar, plankan, curlat en kasse returglas, vad som helst. Men sen jag kom hem från New York har jag inte gjort nåt av det där, knappt ens en promenad, och än mindre ett gymbesök. Vips har det gått en månad utan en enda kraftansträngning och all styrfart har sipprat bort medan webbmagen bokför rekordtillväxt och erörvrar nya bukterritorier.
Men nu är jag i alla fall igång igen känns det som, och jag ska bli bättre på att klämma in lite stretch eller t ex magövningar hemma. Hur svårt ska det vara att klara 5 minuter plankan, till exempel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar