Tävlingsbaksmälla

Nu är det dags för ett långt, svamligt inlägg. Förlåt.

Det blev 55, 60, 63x i ryck och 68x, 68, 71 i stöt. Bommen i ryck givetvis för att jag inte sätter mig ner och i stöt för att jag inte får igenom huvudet och wobblade i armbågen. Totalt 131 kg, där den sista ettan kom av att jag ville överträffa prognosens 130 och valde 71 i stället för planerade 70 till sista stöten.

Samtidigt som det gick precis som jag förväntade mig är jag är helt enormt missnöjd. Att jag som 92 kg man som tränat detta 3 dagar i veckan i ett halvår inte förmår lyfta mer känns pinsamt, ynkligt och löjligt. En normalbegåvad tränande person gör dessa vikter efter en månad eller två. Jag är tydligen inte normalbegåvad.

Hade jag vägt 2 kg mer hade jag varit tyngst av alla deltagare, men ändå blev jag sist av alla i herrklassen. Förväntat men inte mindre deprimerande för det. Visst, det är ju en massa medlemmar som hållit på länge och såklart är bättre, men att även tunnare och svagare killar med mindre träningstid än jag lyfte mycket mer har jag svårt att bli bekväm med.

Min tävlingsinstinkt är det ganska bra drag i. När jag växte upp var den så i obalans mot allt annat att jag knappt kunde delta i någon som helst gruppaktivitet; Jag blev helt spritt språngande jävla skogstokig om jag förlorade i något, oavsett om det var innebandy, monopol eller läxförhör om landskapsblommor. Jag har några fler vuxenpoäng på självbehärskningskontot nu för tiden så jag började inte skrika och slänga skivstänger inne på klubben, men jag känner att det är samma kokande avsky mot nederlag som puttrat igång. Jag är starkare än 60/71, jag kan rent biomekaniskt sitta i ryck och få igenom huvudet i stöt, så varför gör jag det bara inte? SKA DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT? Jag blir för fan helt tokig.

För att hantera det här svarta hålet i självförtroendet gick jag och tränade i dag igen. Det blev mest ryck. Jari, som hjälpte mig supermycket första gången jag besökte klubben, var där och han är verkligen, verkligen bra på att ge rätt tips. Han instruerade mig att köra ryckdrag + ryck för att få bukt med loopandet, och att ha mycket mer vikt på hälen för att inte komma för långt fram. Det gjorde att träffen mot stången hamnade längre bak över hälen än ovanför tårna, och vips loopade jag inte runt stången alls lika mycket och kunde sätta mig lättare.

Nästa tips var att hålla ryggen bättre genom draget upp förbi knäna. Någonstans vid 55-60 börjar jag gå upp snabbare med höfterna än med axlarna vilket gör att stången dinglar ut lite för långt fram och jag får det där loopandet igen. Men jag är ju utan bekymmer stark nog att hålla emot, så när Jari bara påpekade sig så löste sig det också. Allt det här har ju Helena sagt också men jag kanske behövde höra det med andra ord eller från en till person eller en dag som den här när jag är extra desperat att att bli bättre.

Det var förstås lite lurigt att byta teknik på så många punkter samtidigt som jag också försöker lära nervsystemet trycka ner röven mellan hälarna efter klippet, men av 6 ryckdrag + ryck på 60 kg klarade jag 4, och några var nog faktiskt snygga på riktigt. Alltså helt ärligt korrekta sittryck från golv på 60 kg. Det får jag ändå vara ganska nöjd över och att konsekvent få till själva sittandet börjar plötsligt kännas väldigt mycket mer realistiskt än det gjorde för ett par veckor sedan.

Sen lite laborerande med min stöt men axlarna var ömma från i går så det blev inte så mycket. Jag ska nog börja köra pushpress från utfall/stötlandning för att nöta position i alla fall. Sist klokov-pressar på 40 kg, som är sjukt jobbigt för min usla bröstrygg. Det blev 4/5/5/5/4. Klokov himself postade nyss en video där han gör treor på 125. Herrejävlagud.

Jag är i alla fall inte lika sur nu som direkt efter tävlingen. Inte så att jag sprudlar ändå, men en del av föraktet mot den egna prestationen verkar gå att kanalisera i någon sorts revanschlusta. Jag packar nog träningsväskan i morgon också.

Just ja, jag lovade ju bild på min oblyga dräkt också. Jag tänkte att det skulle vara roligt att ha på sig nåt hiskeligt neoninferno men med känslorna som kom efter tävlingen så känner jag mig mest fjantig, att jag är en pajas som spökar ut sig men inte kan lyfta. Därför kanske detta är första och sista gången ni ser mig i den här helt enastående kreationen:

Stilstudie i efterpress, bom på lågstadievikten 68 kg.