Lårtecken

Jag är ganska nyss hemkommen från en löprunda runt Årstaviken. Det var första gången i år som jag sprang runt hela, och jag har väntat med det av flera skäl: Dels vill jag vara säker på att mina gamla löparknän håller (och de känns helt otroligt bra, TACK KNÄBÖJ, ÖVNINGARNAS HÖGSTE HERRE OCH KONUNG, AMEN), och dels vill jag lära mig springa på lite lägre puls. Jag har ingen pulsklocka (än—jag lyckas ju göra allting till materialsport så vänta ni bara) men vet sedan förr att man aldrig får samma känsla om man pressat sig till max. Faktum är att när jag började springa pga tjockma så hatade jag det eftersom jag sprang åt helvete för fort. Det var när min fantastiska flickvän lyckades övertala mig att hålla igen som allt släppte och jag blev crackpundarberoende.

De 7,6 kilometerna som RunKeeper mätte upp gick helt lysande. Jag hade satt målet till 5:10/km och kvinnorösten som varje kilometer avbröt mitt fina DJ-set i snäckorna med tidrapporter sa att jag låg 16 sekunder bakom måltempo från början, men sedan åt jag in gapet för varje kilometer och väl hemma hade jag EXAKT 5:10 i snitt. Grejen med att hålla igen såhär—tänk "konversationstempo", alltså att man ska kunna prata lite medan man springer—är att känslan efteråt är så mycket mer magisk. Alla ni som hävdar att ni hatar att springa, testa att lägga undan egot, CrossFit-maxar-mentaliteten och försök hitta flytet i lägre tempo. Samma stegfrekvens, men långsammare. Men visst, det är kul att springa fort också. Jag tror det blir lite intervaller på torsdag, faktiskt.

Mina Nike iD-skor har ju kommit också, och jag kan rapportera att de är fantastiska. Löpning har aldrig känts så bra som i såna här skor. Dessutom ser de ut exakt som i konfiguratorn, vilket kanske är av intresse för den som ännu inte vågat testa den här tjänsten. Bilden är dock Instagram-härjad och de ser blå ut. De är inte blå.

Nu ska jag ut och cykla i solen. Det blir nog en glass också. HEJ!