tisdag 21 maj 2013

Ont om gott om inlägg

Det blir ju inte så mycket skrivet här, vilket till största del beror på att det enda jag har att dikta om är hur Papphammar-dålig min kropp är på att inte göra handikappande ont någonstans exakt hela tiden. Nu är förvisso gnäll en av mina favoritkonstformer, men någonstans i bakhuvudet bor en liten fryntlig jävel som hade tänkt att den här bloggen skulle vara kul och peppande. Ännu mer bittert svamlande om mina totalt obrukbara axlar eller om att höfterna nu återigen gör så ont att jag inte kan köra böj ordentligt hjälper liksom ingen. Men, visst, här kommer ett sånt inlägg i alla fall.

Ska jag vara alldeles ärlig så överlevde jag faktiskt ett helt pass med ovana, fula, tröga, sneda stötar förra veckan. Det var mitt första pass med stöt som inte fick avbrytas hittills i år (!). Det blev ett gäng på 70 kg som mest men enda anledningen till att det funkade är säkert att jag hade en ipren i kroppen. Två dagar senare fick jag ilande axelsmärta av att promenera, så framgången var kortlivad. Nu har jag inte konsulterat läkarvetenskapen i frågan, men jag tror inte det rekommenderas att ha 400mg ibuprofen i blodomloppet exakt varje gång man tränar, så det känns inte som en permanent lösning.

I går försökte jag nöta ryck från höften, alltså med start från klippläget helt utan drag, för att lära mig sitta bättre/djupare när jag fångar. Jag hann upp till en femma på 47 kg innan axlarna gjorde så ont att jag inte kunde tänka klart. I stället surade jag igenom lite marklyft upp till 160 och sedan femmor frontböj upp till 80 med trött rygg och knivhuggssignaler i högerhöften så fort jag råkade peka ut knäna lite.

Jag är så överjävligt trött på att hela tiden ha ont någonstans, på att det aldrig går över, på att aldrig bara få vara svag och okoordinerad. Exakt alla pass hämmas jag av riktigt elak smärta och rädsla för att samma smärta ska dyka upp på nya ställen. Det kväver väldigt effektivt all den glädje jag fått ur tyngdlyftningen, till den grad att jag faktiskt överväger att ge upp helt och hållet. Det känns hemskt att skriva men jag tänker det varje dag. Kanske ångrar jag mig men som läget är nu så har jag faktiskt inte roligt. Smärtans eviga turné genom kroppen bara äter upp all min energi, allt mitt pepp och driv, utan att jag får ut något av det.

Så vad ska jag göra i stället? Köpa racercykel och trampa ner mig till 63 kg mjölksyrefantom?

2 kommentarer:

  1. racercykel är ute, trailrunning är det nya nu. Har du tänkt på att göra lite rörlighetsträning. Kanske gå på yoga ett par gånger i veckan fram tills jul och se vad som händer. Det har gjort under för min sura höft...

    SvaraRadera
  2. Nya boken Becoming a supple leopard är fantastiskt bra och kan nog lösa dina problem. Kalle Zachari gick på FMS vilket också troligen skulle hjälpa. Hoppas det löser sig. /Chris

    SvaraRadera