Bra form = ur form?

Ända sedan jag fick en omgång livshotande mansförkylning för 1,5 månad sedan så har jag känt mig ur form. 3 veckors gnyende självömkan och chipsdiet i stället för träning kan förstås ha den effekten, men kruxet är att jag fortfarande verkar vara 10 kg bakom forna nivåer i nästan alla lyft. Visst, axeln har surat också men jag känner mig svag rent allmänt. Som om kroppen inte tänder på alla cylindrar och jag inte får upp samma tryck som förut. Lättdistraherad och seg.

Jag har förstås ägnat avsevärd tid åt att mynta nya svordomar och fundera över varför det blivit såhär. Min bästa teori är att det finns tre anledningar:

Målsättning hjälper. När axeln inte var sur som ett nerpissat getingbo och jag fortfarande hetsade på med Starting Strength-programmet så hade jag inställningen att jag hela tiden skulle bli starkare. Även om jag inte ökade vikten skulle den gå lättare än förra gången och den inställningen hjälpte mig nog att pressa mig mer än nu när jag tillåter mig att känna efter hur dagsformen är.

Kondition hjälper. Innan årsskiftet sprang jag 20-30 minuter som uppvärmning 5 dagar i veckan, inte sällan på uppemot 14 km/h (typ 4:20 på kilometern). Jag ägnade mig också åt sånt som 100 burpees på tid och lite olika egenkomponerade styrkekondispass. Den kondition det där gav mig har nog hunnit rinna ur kroppen såhär 3-4 månader senare och även om jag inte blir så andfådd av 5 reps knäböj så hjälper ett starkt hjärta att ge ordentligt tryck i musklerna och bättre på återhämtningen.  

Form stjälper. Det här tror jag faktiskt kan vara det viktigaste av allt: De tre konvalecensveckorna på sofflocket ägnades åt att kolla på svinmycket tyngdlyftning och annan skivstångsporr på Youtube, vilket i sin tur ledde till nya insikter om teknik och mobilitet. Om jag låter en knäböj kompromissas genom att knäna åker in och ryggen fälls för mycket så kan jag kriga upp lite tyngre vikt än när jag håller allting precis lika strikt som på 60 kg uppvärmningslyft. Utöver att gå från low bar till high bar (plus en massa frontböj) så har jag också blivit ännu noggrannare med formen och försöker bli vigare. Samma sak med marklyft; 5 reps på 140 kg är svinsvårt nu men förut slet jag upp 145 med mersmak. Skillnaden är att sista repetitionerna inte längre ser ut som när Quasimodo bajsar, vilket kräver att jag involverar ryggmuskler som helt enkelt inte hänger med i benstyrkan.

Jag ska testa att maxa igen ändå, bara för att se hur jag ligger till. Tyvärr kommer jag väl inte få upp många kilo mer än det jag körde 5 reps på innan flunsan. Att formen är bättre är förstås jättebra, men innan jag gör en ny ansats mot maxstyrka ska jag nog ägna mig åt en massa kondition och min nya favorit: ett set, 20 reps. Den dag jag klarar 20 böj i rad på 100 kg lär max inte vara på 120 längre.