I dag testade jag att maxa i knäböj/benböj/träningsnig. Det gick exceptionellt svinjävladåligt. Trappade upp med 60/80/100/120. Efter en etta på 120 med low bar kändes det inte särskilt lovande inför ytterligare ökningar, men jag tänkte att jag kör en high bar också innan jag testar 130. Från den böjen kom jag aldrig upp, och mitt livs första missade knäböj var ett faktum. Lyckligtvis i en sån där fin böjställning, så jag blev inte helt mosad.
Den vikt där jag i februari nötte 3x5 med är just i dag alltså min 1RM. Jag var helt säker på att jag skulle ta minst 135 så besvikelsen är helt enorm just nu. Ställningen räddade kroppen från mos med egot är pulveriserat.
Kanske blev det något större fel i kroppen efter influensan, kanske är jag sliten efter att ha tränat i princip dagligen i tre veckor, kanske gör de här nya spexiga skorna att muskelbelastningen blir fördelad lite annorlunda än när man kör barfota. Kanske sitter allting i huvudet för jag känner mig inte koncentrerad, det är som om jag inte lyckas få musklerna att samarbeta och allting känns ineffektivt som att fickparkera på femman. Det kanske är en kombination av allt det där, men jag har ingen exakt diagnos och faktum är att jag helt enkelt inte orkade mer, oavsett vilka ursäkter jag lyckas dikta ihop.
I ren desperation körde jag 3x5 på 100 kg och det gick ju bra, så uthålligheten funkar men maxstyrkan var en riktig praktflopp. Nu ska jag lyssna på black metal och sura resten av dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar