I-landsmartyrpoäng

Ni vet när man äntligen orkat byta däck på cykeln och tagit den till jobbet för första gången sen i höstas? Ni vet hur låren håller på att explodera för att de är så ovana den där ondskefulla, svidande cykelmjölksyran? Ni vet känslan när UPS ringer och frågar om man är hemma för att de nya löparskorna kommit och man inser att man får vänta en dag till på dem för att man måste be dem köra ut till kontoret i stället? Ni vet hur man trots morgonens cykelmjölksyra ändå pressar på ännu mer på hemvägen? Att Västerbron givetvis bjuder på apokalyptisk motvind bara för att man inte ätit på 6 timmar? Hur låren nu är som Hindenburg? Ni vet när man då bara knölar in ett par mackor i ansiktet och snörar på sig löpartajtsen? Ni vet känslan när man på väg ner i trapphuset ser att det börjat piskregna? Hur man tar det där suckande andetaget medan man knölar in snäckorna i öronen, vevar igång Runkeeper och ändå ger sig ut? Hur man kapten Haddock-svär över sin egen tjurighet när man sedan har knivhuggshåll i två fucking jävla kilometer? Insikten att den förbannade jävla motvinden nu plötsligt är i löparspåret också? Ni vet hur man ändå springer vidare som en förstoppad gnom för att man måste spänna magen som ett skruvstäd på grund av hållet?

Ni vet när det äntligen släpper och de återstående 4 kilometerna blir till LSD-magiskt svävande löpning i regnet, trots gamla slitna skor och slaktade quads och man kommer hem hög på livet och universum och får skryta om sin lilla vardagsseger i sin obetydliga lilla blogg med 8 läsare? Just den känslan.