Cykelpendling

Som jag påpekat förut cyklar jag till/från jobbet under de isfria månaderna. När jag började med det för några år sedan var det för att inte få svininfluensan av tunnelbaneträngseln (jag har tyvärr samma anlag som några av de som dog av den) och jag fick snabbt lära mig att folk som cyklar kan vara det mest irriterande som finns. Så då, för nästan exakt 3 år sedan, skrev jag en liten text om detta som känns ganska relevant även nu. Håll tillgodo.

När jag med avsikt att undgå galtpesten och/eller att agera ut ett Breaking Down-scenario övergav tunnelbanependling för att i stället cykla till jobbet hade jag inte till fullo insett hur många trötta gubbrövar i spandex man faktiskt utsätts för i Stockholmstrafiken. 

Samhället är tydligen fullt av vuxna män som varje morgon snörar på sig synnerligen osmickrande kroppskondomer och grenslar svindyra kolfibercyklar där de spänner fast sig i pedalerna med specialskor, bara för att sedan vingla in till kontoret med Oakley-brillorna på sned i vad som lite generöst kan beskrivas som “strax över styrfart”. 

En ringklocka skulle tydligen utgöra ett otänkbart stort aerodynamiskt hinder, så de grymtar hellre fram ett andfått men triumferande “tut” de få gånger de lyckas få upp tillräcklig fart för att masa sig förbi någon. Att det berodde på att jag bromsade in för ett annalkande rödljus noterar de inte från sin nedåtblickande fosterställning, och gissningsvis inte heller att jag iförd jeans och laptopväska omedelbart kör ifrån dem då det blir grönt, åtminstone de få gånger de lyckas undvika att wobbla fram över cykelbanans hela bredd medan de stående på pedalerna och illröda i ansiktet försöker pressa igång den av utrustningen förväntade hastigheten igen. 

Det är rimligen ingen helt verklighetsförankrad självbild som får dem att tro att ingen  kan antas vilja köra snabbare än de, allt medan medan jag sitter och duttar på bromsarna bakom dem och ber till Den Mörke Fursten att någon ska svinga ut en bildörr tvärs över cykelbanan så jag blir kvitt bromsklossen. Samma övertro på de mjölksyrestuvade gubblåren får vissa av dem att i skenande hybris bege sig ut i bilarnas körfält, vilket förvisso får ses som ett positivt inslag av Darwinistisk självsanering. 

De få, och jag har hittills noterat en enda, som faktiskt håller ett tempo och därtill erfoderligt trafikvett som motiverar både utstyrsel och fordon har jag inga problem med. Men de andra förbryllar mig – Är de på återresa från en Göran Kropp-eskapad till Himalaya och har cyklat i två månader när jag kommer ikapp dem, eller är det en kollektiv psykos som får de här grötkorvarna att tro sig göra skäl för italienska sparkdräkter och vindtunneltestade rymdfarkoster? Det marknadsföringsgeni som uppenbarligen härjar bland Stockholms cykelhandlare skulle sannolikt kunna göra en Playstation 3-lansering i Sierra Leone till århundradets braksuccé, men jag skulle hellre se en lansering av bromslösa cyklar gjorda av nitroglycerin.