Syfte och mål

Varning: oskojigt och långt inlägg helt utan bilder.

På Kalles blogg har det de senaste dagarna svallat en debatt om vad man "ska" träna och vad som är skadligt osv. Ni som inte läst igenom de senaste dagarnas inlägg och kommentarerna bör göra det.

En sak som inte alltid tas upp i de här diskussionerna är huruvida målet med all den här träningen är välmående eller prestation. I stället dansar vi runt frågan och blandar ihop begreppen. För det allra mesta och de allra flesta så är svaret "både välmående och prestation förstås!" men ju mer jag tänker på det inser jag att det är förmodligen är självbedrägeri.

Elitidrott är inte hälsosamt. Detta är inte en åsikt, det är fakta. Den som tränar för att bli bäst i världen eller världsdelen eller landet kommer utsätta sin kropp för saker som den på lång sikt inte mår bra av. Hen kommer bli skadad många gånger och även mellan skadorna lida helvetiska kval för att en gång i framtiden kanske nå sitt mål för en dag. Det innebär också en uppoffring på många andra plan: Socialt umgänge kommer lida, man kanske får skjuta upp att skaffa barn, man får inte dricka öl, inte spontanmula en påse ostbågar, man missar 10-20 år av utbildning och arbetslivserfarenhet, osv.

Om målet är att bli riktigt perverst svinbra på en sport, vilken som helst, så är det där vad som gäller. Den som försöker skarva lite och unnar sig ostbågarna och försöker hålla en civil karriär vid liv samtidigt kommer bli omsprungen/frånkastad/överhoppad av någon som inte skarvar. Varje skada, och skadorna kommer förr eller senare med den träningsintensitet som den här målsättningen kräver, kan förinta allting. Även om man lyckas slutföra en karriär på eget bevåg och inte stoppas på grund av en oöverstiglig skada så lär man resten av livet ha med sig skavanker och problem som uppstått under idrottskarriären.

Jag är 33 år och började med tyngdlyftning i våras, det enda riktigt sportspecifika jag tränat i vuxen ålder. Jag kommer aldrig bli bra på tyngdlyftning objektivt sett. Det är helt fysikaliskt omöjligt och att en trettioplussare blivit internationellt konkurrenskraftig och det har inte skett någonsin i sportens historia. Jag kan däremot bli bra subjektivt; nå mål jag sätter upp för mig själv och kanske rent av bli bra för att vara nån som börjar när han är 33 (vi kan låtsas det i alla fall), förutsatt att jag satsar ordentligt på det och är beredd att göra en hel del uppoffringar. Men under inga omständigheter är det befogat för mig att träna som en elitsatsande atlet, för den avkastning de söker är ouppnåelig för mig.

Även om man inte är en 33-årig kontorsriddare med webmage utan kanske en 21-åring med gedigen idrottsbakgrund så är det nog klokt att fråga sig om man på riktigt tänker bli världsbäst eller om man bara tycker det är kul att utmana sig själv, se framsteg, förbättra kroppen och på hobbynivå mäta sig med andra. Det går liksom inte att "halvsatsa" på att bli bäst. Det är aningen eller, och det är två HELT olika saker. Man kan träna svinhårt och bli jätteduktig utan elitmålet men man bör vara väldigt medveten om riskerna man tar och vad man offrar på träningens altare. Det är inte roligt att skada sig och det finns mer i livet än knäböj (sägs det), så om man ändå inte kan eller avser att bli superbäst så är man nog väldigt betjänt av ett perspektiv där man ser till lite fler av livets värden. Som öl.

Men jag skadar mig också. Axeln och armbågen gick åt helvete på grund av low bar-squats i vintras, vänster höft har surat, jag får i bland riktigt jävla ont i handlederna av pressövningar, och även om det kanske inte är skada så har ju löpningen fått avbrytas nu efter min illa tajmade astmaattack senast. Men jag tar inte tre gånger maxdosen voltaren för att orka nöta häckpassage i hällregn i 3 timmar eller spenderar 20 timmar i veckan i gymmet för att med oddsen 1:1000 få stå överst på en liten trappa en enda gång medan en man i sned kostym hänger en guldpeng runt min hals. I stället surfar jag katt-GIF:ar och sitter i soffan och spelar konstiga skivor genom den stereoanläggning min vanliga karriär betalat för.

När jag blir äldre vill jag inte få de förjävliga och i bland tortyrliknande problem med ryggen som min pappa har. Jag vill kunna springa i trappor och cykla och plocka upp saker från marken och bära hem tunga matkassar och bygga ihop en IKEA-möbel och gå en svinlång promenad och helt obesvärat resa mig ur en jättepösig soffa så länge det bara är möjligt. Jag vill inte få problem med blodtrycket eller diabetes eller nån sorts soffpotatiscancer eller bli stel som en stubbe. Så jag lyfter och springer och hoppar och svingar så svetten sprutar. Inte så mycket för att jag oroar mig för allt det där, för det skulle ge mig ungefär världens sämsta livskvalitet, utan för att jag lyckas få en kick av att göra det där och då i stunden av lyftande och springande och hoppande och svingande. Men gör det ont så vilar jag eller byter övning och är det för tråkigt så bjussar jag kroppen på en discofredag eller kanske rent av en påse ostbågar.