Julbordspokalypsen

Jag som är vegetarian och allergisk mot en massa saker borde kanske inte ha så mycket vid ett julbord att göra kan man tänka, men i år hade svärmor och svåger med familj kapprustat Ola-kompatibel föda som om vi stod inför en atomvinter i skyddsbunkern och jag var deras John Connor. Jag har därför ätit tills jag hatat mig själv, sköljt ner allting med öl, vin, whiskey och glögg, genom rusdrycksdimmorna givetvis glömt hur mätt jag är och genast plöjt kakfatet som en chiptrimmad grävling, fått andnöd av mättnad och tröstat mig med ca 3 hekto knäck.

Nej, jag har inte vågat väga mig än, men så fort jag kom hem i dag bar det av ner till Sats för mitt livs mest ångestladdade 6 km på löpbandet. Sedan jättemycket curls medan jag grät inombords.

Hela den här hösten har ju varit sisådär med träningen, och löpningen sket sig redan i augusti. Samtidigt har jag förstås fortsatt äta som om jag var Hafþór Björnsson vilket inte gjort underverk för figuren, men detta var liksom kulmen.

Till saken hör att det i morgon är exakt ett år sedan jag tog bilder på mig själv inför starting strength-testet (och sen aldrig publicerade här), så jag borde egentligen ta nya nu. Tyvärr har väl exakt ingenting förbättrats utan i stället ser jag ut som om gravitationen misshandlat mig med ett fälgkors. Så, om läsförståelsen sviktar en aning: Tar jag nya bilder lär ni inte få se dem heller.

Årets Q1-experiment, som alltså var Starting Strength i fjol, kanske ska bli att gå ner 10 kg?

Mvh,
Syltsäcken