När kroppen inte vill

Skitdag i dag. Smärtande och stela höfter, händer som bultar och värker av stångens räffling, armbågar ringande av förlamande ilningar under frivändningarna och en allmän känsla av att kroppen inte tänder på alla cylindrar eller har tankats med fel bränsle.

Jag hade den här känslan lite oftare i våras, i bland i längre perioder. Nu när jag varit fri den under nästan hela sommaren blir den lite lättare att identifiera än när den var norm, men jag vet fortfarande inte varifrån den kommer eller hur man blir av med den. Mat/sömn/stress är väl klassiska faktorer men jag tycker att alla har känts bra på sistone och så värst hårt körde jag inte i går. Jag vill heller inte gärna tro att min överdos Naga Jolokia-chips i går kan vara SÅ förödande.

Det finns många som predikar att man alltid ska träna även om man har ont, med formuleringar som "är du skadad ska du till sjukhuset, annars ska du lyfta". Jag tycker det är en idiotisk inställning, för när allt känns som det ska vill man aldrig sluta träna hur trött man än är, och målet måste ju vara den känslan. Att stå och gny sig igenom fula reps på skitvikter för att kroppen har gått ut i strejk tror jag inte man blir varken starkare eller duktigare av.

I dag borde jag nog ha givit upp. Att jag gick till gymmet tror jag var helt rätt, men väl där kände jag ju egentligen att kroppen inte alls ville, och jag borde ha lyssnat. I stället gnetade jag mig igenom fula vändningar jag inte kunde korrigera eftersom armbågssmärtan distraherade nervsystemet, och samma med stötarna. Sedan böj där höfterna ömmade och stramade så att jag inte lyckades fokusera på ryggen så mycket som jag behöver, och vips fastnade jag under min andra etta på 120 kg. Jag lastade av till 100 men kroppen ville verkligen inte.

Att våga vända ut genom dörren för att komma tillbaka i morgon i stället hade förmodligen varit bättre än totalt två timmar oproduktivt lidande.

Bonus: Hade glömt handduk så nu ska jag ha möte medan jag luktar gubbsvett.