Kroppjävel

Jag vill ju gärna skriva roliga texter i den här bloggen men nu är jag på lite för dåligt humör för det. Så här kommer jättemycket allvarlig text som ni kan hoppa över om ni är allergiska mot gnäll.

Allergi ja. Hela mitt liv har jag haft en massa allergier, mot mat, djur och natur. Periodvis har jag också haft ganska allvarlig astma som tack och lov lättat lite i vuxen ålder. Väldigt många gånger har jag förbannat hur orättvist det är att jag ska behöva dras med de där ruttna förutsättningarna, för det känns som ett straff jag inte förtjänat. Samtidigt inser jag att jag ju har det bra på många andra sätt: Inga värre åkommor som t ex diabetes eller epilepsi, jag är inte extremt kort eller lång, kroppen är hyffsat symmetrisk OCH proportionerlig, plus att hjärnan (numera) tjänar mig ganska väl.

Jag äter, trots viss fäbless för öl och chips, ganska bra kost för det mesta. Jag stoppar inte i mig några djur, vilket bara är nackdel om man är en idiot som inte förstår att det finns andra källor till alla viktiga näringsämnen.

Jag tränar flitigt och, om jag får säga det själv, hyffsat smart. Ingen överträning, inget fjantande med isolerade muskler, jag månar om rörlighet, lyssnar noga på smärtsignalerna och läser på om allt jag tar mig för.

Men tror ni kroppen uppskattar den här omtanken? ICKE.

Under sommaren har jag fått allt större problem med eksem och klåda, plus en allmän känsla av pågående allergireaktion i kroppen. Ögonen började svullna, rinna och odlade upp en rad olika ryckningar. Till slut var det så illa att jag fick acceptera nederlag och återuppta behandling med de allergitabletter jag trodde jag kunnat sluta med. Man blir trött och seg av dem vilket är pissdåligt, men jag hade inget val nu. Tack kroppen, för att du rämnar om du inte får motgift mot dig själv.

Under uppväxten drack jag enorma mängder mjölk, säkert 3 liter om dagen helt utan överdrift. Det tycks ha resulterat i okrossbar Wolverine-benstomme (jag har försökt) och jag tänkte att det kanske är läge att återgå till lite högre mjölkdos om man ska bli stor och stark. Så i en månad nu har jag dragit i mig några liter i veckan, men min nemesis kroppen har tydligen förträngt 20 års mjölkdrickande och tackar numera för mjölkintaget med att tvinga mig kissa med stjärten varje morgon. Jag tänkte att den kanske vänjer sig men det blir då fan inte bättre, snarare tvärt om. Så nu är jag av allt att döma laktosintolerant också, utöver alla tidigare allergier som givetvis inte går över.

Tidigare i dag gav jag mig ut på en löprunda. De senaste gångerna har jag känt mig lite tung i andningen men det har släppt efter ett par kilometer, så när det även i dag kändes kärvt i bröstet försökte jag som vanligt bara vänta ut det. Efter drygt 3 km var det tyvärr astman som vann, då det kändes som om någon drog åt ett spännband stenhårt runt lungsäckarna. Det gick bara inte få ner luft i dem, vilket är rätt illa när man som jag har nästan 8 liter lungvolym i normalfall. Detta var det klart värsta astmaanfall jag haft på säkert 15 år, och det var rätt nära att jag fick ringa 112 och försöka väsa fram min position. Lite gamla andningstrick från ungdomen fick det lyckligtvis att vända och jag kunde ta mig hem för egen maskin. Det besynnerliga är att detta inte uppstår i gymmet eller när jag cyklar till jobbet. På cykeln kör jag långt mycket hårdare så uppvärmning är nog inte en faktor heller. Jag begriper faktiskt inte vad som orsakade detta, men springa kunde jag i alla fall inte göra. Förlåt kroppen, det var ju hemskt oartigt av mig att försöka ge dig bättre kondition.

Så den naturliga följdfrågan är ju vad min lekamen håller på med egentligen. Är detta tacken? Är den här orgien i fysiskt förfall det bästa någon med min livslott kan uppnå? Kommer det fortsätta dyka upp nya defekter i det här tempot tills jag dör under tyngden av de ackumulerade åkommorna? Det känns ju måttligt motiverande måste jag säga.

Kroppjävel.