Eftersom Starting Strength-programmet är en sadistisk Rumänsk barnhemsmamma som tvingar mig att köra knäböj tre dagar i veckan så tänkte jag tjata lite mer om den övningen. Eller tvingar och tvingar, jag masochistnjuter ju varje gång. Eftersom jag är en så förbannat god människa vill jag sprida knäböjsevangeliet, men det är så mycket småpill och nyanser att det blir svårt att koka ner till en ärtig reklamslogan.Hur ska jag få er förstå hur bra det är med knäböj?
Jag tränar ju för att bli stark, och ingen annan övning får mig att känna mig sådär slita-upp-träd-med-rötterna-stark som knäböj gör. Kanske inte just när man sitter i bottenläget och ska upp med tresiffrigt på axlarna eller ens timmen efter passet, men med tiden börjar hela kroppen kännas mindre som en vinglig mjukglass och mer som en ekstubbe. Man kan flänga runt med hur mycket maskinövningar som helst, inklusive benpress, utan att få samma känsla.
Det är ju inte någon ren benövning heller. Det de flesta märker i början är hur mycket ryggstyrka som krävs. Jag har alltid tänkt att jag är ganska stark i ryggen tack vare 40 000 miljarder mil på längdskidor under uppväxten, men det var jag så fan heller. Om du tror du är stark i ryggen har du också fel, fel, fel, fel. Men det är inte ens en ben- och ryggövning, magen får sitt också. Först tänkte jag att inte fan kan man bli bättre på situps och knees-to-elbows och sånt av knäböj? Jojo, det blir man. Den där stommen, "core" som buzzwordgymmarna kallar det, är berusande och beroendeframkallande att känna. När jag tar ett riktigt djupt andetag nu känns det som det går ström genom kroppen, inte på fan-det-här-vägguttaget-var-inte-fackmannamässigt-installerat-sättet utan mer som någon sort cocktail på adrenalin och ren livskraft av högsta oktan.
Nu är jag förstås inte riktigt sådär superhjälteasmäktig som det känns, men om jag ska få någon enda människa att träna med hjälp av den här bloggen så hoppas jag det är knäböj.
Knäböj är underbart. Speciellt om man går riktigt djupt ;)
SvaraRadera