Dagens inlägg är baserat på en intressant mailkonversation jag hade med Kalle.
Jag har hunnit kolla på typ hundra timmar styrkelyft på youtube vid det här laget, och det ser rätt läskigt ut i bland. Men många tävlingar tillåter inte lyft där stången stannat på uppväg och/eller rört sig nedåt i något skede i lyftet. Att juckvagga upp ett marklyft underkänns t ex, och det tror jag är bra för säkerheten. Om man i det läget bara ger upp och släpper så tror jag man skonar kroppen mer. Jag har hittills aldrig(!) haft ett misslyckat försök i varken marklyft eller knäböj, utan krigat upp exakt alla försök någonsin. Ska jag vara ärlig mot mig själv så borde jag kanske inte hålla på så. Den dag det bränner till kommer jag ju hata mig själv för att jag var så tjurig. Men än har det inte hänt.
Videon har ovanför med svinstarke ryssbjörnen Konstantinovs visar ryggkrökning som är precis på gränsen till vad man typ dör av, inbillar jag mig, men sådär är ju hans lite speciella teknik. Uppenbarligen har han överlevt hittills, och hunnit bli stark som ett as också. Även om han inte håller svanken konkav så blir den i alla fall inte konvex och dess position skiftar aldrig genom lyftrörelsen; alltså orkar han hålla allting fast och stadigt. Att han låter övre ryggen flexa verkar många mena inte alls är lika farligt.
Det jag oroar mig för är att även om det känns som svanken skiter sig nånstans kring knähöjd så klarar jag att låsa ut med korrekt form, vilket måste betyda att ryggraden skiftar position under så tung last. Det kan ju inte vara bra? Samtidigt vill jag inte stå som en ostbåge i slutposition, och jag vill heller inte ge upp ett lyft som jag ju känner att jag kommer kunna fullborda rent styrkemässigt. I bland är sista reppen verkligen inte snygg; inte så att jag får släpa den upp längs låren, men ryggen är inte i "atletisk position", och när det bara timmar efteråt känns som om jag har härdande lim i hela ryggen är det ju inte normal träningsvärk eftersom sån inte kommer så fort. Men det kanske ska vara så? Usch jag vet inte. Jag hatar att inte veta.
Det som skrämmer mig är ändå inte lim-känslan utan tanken på att få strul med en disk. Allt är ju frid och fröjd NU förstås, innan jag skadat mig, men den dagen det hugger till och känns som en lödkolv mot nervsystemet så kommer jag ju garanterat ångra mig så in i helvete och ägna otaliga timmar åt att förbanna viktkåthet och teknikslarv. Jag försöker (ofta förgäves) att föreställa mig den dagen så att jag ska sätta form före vikt. Men sen kommer dagar där man sätter personbästa i både böj och bänk, så nog fan kan man öka i mark också? Och sen gör jag det med dålig form. Så dumt och onödigt. Jag vill lära mig den disciplinen utan att behöva skada mig på vägen, men ändå gör jag så där.
Man blir ju inte yngre heller: Jag fyllde 33 i söndags och även om det är en ganska viril ålder i lyftarsammanhang så är jag ju inte lika elastisk i kroppen längre. Farsan har en massa strul med ryggen och det äter upp hans liv. Det är delvis för att undvika det ödet som jag tränar, men då måste jag ju göra det smart och inte dra som ett jävla kräftdjur. Än så länge har jag ju bara blivit starkare i alla fall.
Bla bla bla. Se till att göra rätt och lyssna på kroppen. Jag lovar att fortsätta försöka göra det i alla fall.
Blev lite orolig av det där... Har känt mig rätt stark och solid, även om jag har lite svårt att stå kvar på hälen, tippar lite framåt i BB som vi hade uppe tidigare... Men nu börjar jag oroa mig lite för ryggraden, har jag någon koll på den? Egentligen? Nä, jag kanske bara lurar mig själv i den där känslan av solid. Om man inte går till riktigt lyftargym, eller har med en kompetent PT, kan man månne nyttja mobilkameran?? Är det så man gör i moderna tider? Det känns nämligen inte så rent att stå bredvid spegeln och vrida huvudet för att kolla profilen, det går väl fetbort?? (Du svarar bara om du har tid&lust, här krävs inget!)
SvaraRaderaJag svarar så gärna! Har haft ont om tid här på jobbresan till Istanbul bara.
RaderaJag tror det är bra att filma sig själv, för titta i spegel åt sidan funkar bara med lätt vikt och det är inte de som är problemet. Men ett större problem är nog att man måste träna upp sin förmåga att analyser det man ser. Jag kollar mycket på vad andra skriver i feedback när folk postar "form check"-videor, för att lära mig mer om vad man ska titta efter. Ofta kommer det råd och tyckande som någon annan skjuter ner, så risken är väl att man kanske skulle bedöma sin egen teknik fel också om man såg den filmad.
Sen tänker jag såhär: Om man kan göra skitsnygga böj med enbart stången, vad är det då som förändras till 40 kg? 60? 100? Var man än har sin gräns där det börjar gro tvivel kring hur väl man utför rörelsen så är det där man bör fokusera tror jag. Hitta högsta som känns helt bra, och sen göra en på 10 kg mer och försöka känna in vad som blev annorlunda. Det bästa är nog om man dessutom filmar det. Jag ska kanske göra något sånt försök snart, bara jag kan komma över att det känns fånigt att rigga mobilen i gymmet.