Vad håller jag på med egentligen?

I dag frågade en jobbarkompis vad mitt mål med allt tränande är egentligen. "Hur stark ska du bli?". Det är en väldigt bra fråga. Alla mål vad gäller styrka blir ju helt lösryckta hittepåsiffror, så vad säger att jag ska nöja mig när jag klara min kroppsvikt i axelpress? Varför inte en fin jämn siffra som 100 kg? Varför inte 1,5 gånger kroppsvikt? Varför inte exakt 116,4 kg när jag ändå hittar på helt fritt?

Även om man fantiserar ihop en knasvärld där jag blir proppmättnöjd på skivstänger samma sekund jag når mitt godtyckliga mål och inte omedelbart ställer upp ett nytt, så återstår ju frågan vad jag ska göra sedan; Ska jag aldrig mer träna då? Eller ska jag börja med något helt annat, som konstsim eller biljard? Testa att bli smällfet kanske?

Svaret är nog att jag inte har den sortens mål. Visst har jag mål för dagen (mellanmål?), att klara vikterna jag ska köra i ett givet pass, och ett övergripande mål att bli starkare. Eftersom jag inte tänker tävla i styrkelyft—jag skulle vara totalt chanslös och är säkert för gammal för att hinna bli stark på riktigt innan allt skrumpnar—så återstår bara att tävla mot sig själv. Synd bara att jag är en så dålig förlorare.

I stället är den överlägset viktigaste anledningen till att jag gör det här att jag vill skaffa mig erfarenheten att ha genomfört det, så att jag kan mjölka bedriften på insikter och lärdomar när jag tar mig an nya saker senare. Det är en övning i självdisciplin att exakt enligt protokollet följa ett program i tre hela månader. Jag lär mig en massa saker om mig själv, om min kropp, om styrka och om de här specifika övningarna som jag inte hade lärt mig om jag slumpat runt i gymmet utan struktur som jag gjorde innan. Det är kanske framför allt en övning i att öva.

Man lär sig säkert svinmycket av att ensamsegla över atlanten, men det är inte en tillvaro som är särskilt praktisk i längden. Väl framme så kliver man gissningsvis ur jollen och skaffar ett riktigt jobb. Jag har ärligt talat lite samma inställning till det här programmet: Jag kommer inte uthärda att bara nöta på med de här övningarna i oändlighet. Det är inte övningarnas fel, utan beror på att jag vill göra så mycket annat också, saker som är inkompatibla med starting strength (och med ensamseglats över atlanten), som att springa några mil i veckan, träna olympiska lyft eller satsa på cykling ordentligt.

Att fristilsgymma helt ohämmat och slumpartat är roligare än att religiöst hålla sig till böj/bänk/mark/press/styrkevändning. Jag har inte ens snuddat vid en kettlebell eller hantel, än mindre någon gymmaskin, sedan jag började med detta och jag saknar det. Jag trånar efter konditionsträning också, för kroppens allra viktigaste muskel hjärtat tror jag inte blir så värst mycket starkare av det här. Min poäng på Fight Gone Bad när jag gör om det i början av april kommer vara helt fruktansvärt usel. Ändå låter jag bli kondisgrejerna, för jag vill utföra experimentet under kontrollerade former och kan inte veta om en avstanning i styrkeökning vid introduktion av konditionsövningar hade kommit även utan dem. Så jag övar på att ha tålamod, övar på att öva.

Kroppen värker och bultar av att lastas hårdare och hårdare för sjunde veckan i rad nu. Första månaden var det ganska behagligt på träningsvärksfronten eftersom begränsningarna var mestadels i tekniken, men nu är jag helt pulveriserad efter varje pass. Ändå nöter jag vidare, för utan motgångar lär man sig inget och om jag inte gjort allt jag förmår för att bli så stark som möjligt på tre månader så finns det ju ingen poäng med vare sig tidsbegränsningen eller med att följa programmet noggrant. Samtidigt finns det en masochistisk njutning i det, som dessutom blir lättare att ge sig hän åt när man vet att man kan få slippa efter tre månader. Hade målet varit ett år hade jag varit långt mer desillusionerad nu.

När jag var liten så gav jag upp skateboard eftersom det gjorde så ont att få den på fotknölen när man misslyckats i rampen eller i pungen när man misslyckades med kickflip för femtioelfte gången. Men de som kämpade igenom det där och inte gav sig, de kan mjukt bölja runt i poolen i Björns Trädgård en ljum sommarkväll, obesvärat kickflippa upp på en trottoarkant med en öl i handen och njuta av det nu. Jag var lat, dålig förlorare och hade för dåligt tålamod, så som straff får jag inte uppleva det där. Jag tänker inte göra samma misstag med det här: Jag måste inte bli styrkelyftens motsvarighet till den som sätter en nollie heelflip 720 mellan två hustak, men jag ska fan nå kickflip-nivån den här gången i alla fall.