Den vanligaste ursäkten till att inte träna är nog att man inte tycker man har tid. Jag har inga barn (än – så vitt jag vet) så jag ska kanske inte låtsas att jag vet hur det är att jonglera ett par grand mal-sprattlande snorfabriker morgon och kväll. Jag har däremot ett jobb som kräver en del extra tid emellanåt och en flickvän som jag väldigt gärna stör genom att peta henne på kinden när hon försöker programmera en svincool Spotify-app.
Om man jobbar 9-18 (som jag) och tränar efter jobbet så bör man äta däremellan. Säg då att jag kliver in på gymmet 19, kör effektivt i en timme, duschar och svidar om på 20 minuter och sen har 25 minuter hem, så är klockan kvart i nio på kvällen innan jag får sniffa fruntimret på halsen eller ägna mig åt någon annan hemmasyssla. I bästa fall, ska tilläggas. Dessutom måste jag fixa matlåda eller äta ute, vilket är jobbigt/dyrt. Som bonus är det 40 000 miljarder människor på gymmet den där tiden, och bygger hela träningsupplägget på att man får paxa skivstången i 45 minuter är det lätt hänt att allt skiter sig om ingen sån är ledig. Eller så går man moloket och drar halvhjärtat i ett par maskiner och har slängt bort ett träningspass på gymmets motsvarighet till Telia-aktier.
Min lösning är att jag tränar på morgnarna, innan jobbet. Det kanske inte funkar med barn eller om man börjar 8 eller om man är hysteriskt morgontrött. Men har man lyxen att vara barnfri/-lös, börja jobbet 9, inte ha 5 mil dit och likt mig har nått den vördnadsvärda ålder då man inte behöver 14 timmars tonårshormonskoma varje natt så funkar det att sprätta upp 6:30 för att klämma in lite stånkande.
Ja, det är jobbigt att gå upp så tidigt. Jag njuter inte. Om man däremot gör det varje arbetsdag så blir det ganska snabbt en norm; Det är faktiskt mycket jobbigare att gå upp tidigt bara några dagar i veckan som nu under Starting Strength. Kan man bara låta bli att bli förnedrad av tolvåringar i Battlefield 3 in på småtimmarna varje natt så funkar det rätt bra. Bonusen är att man får gymmet mycket mer för sig själv, så till den grad att jag faktiskt är helt ensam på nedervåningen på Sats Marievik i bland. Jag kan vara mer effektiv och fokuserad, plus att jag kan glida in på jobbet och möta morgonens inbox-lavin med 140 kg marklyft i bagaget. Man blir vaken och stridsberedd i varenda molekyl, i stället för att få sin bleka livsgnista obarmhärtigt släckt av kunden som frågar varför sajten ser konstig ut i Internet Explorer 6 redan innan man hunnit suga i sig kaffet.
Sen kommer jag hem direkt efter jobbet och kan dra livskamraten i örsnibben hela kvällen lång. Win-win!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar