…kallas tydligen det sinnelag man lätt hamnar i när man tränar ryck och bara ska testa en gång till… och en till… och så vidare tills evighetens solnedgång stundar. Gymlegender berättar om folk som nött i timmar (!) på samma vikt innan de satt den, eller än värre, fått ge upp.
Min träskvisit i kväll var ganska trevlig med NOLL bom på hela passet faktiskt, vilket nånstans borde vittna om att jag blivit mer konsekvent i min teknik. Visst, gubbhöfternas omedgörlighet gjorde först att djupt sitt i böj kändes som något från Spanska Inkvisitionen, men efter idogt stretchförhandlande gick de med på eld upphör och lät mig hållas resten av passet.
Jag körde femmor med först ryck från klippet, såhär fast fånga högt:
…sen drag längs halva låret och sist från knäna på 20, 30, 40 kg (alltså 45 ryck totalt bara där). Därefter treor från golvet på 40, 44, sedan treor från knäna på 44, 44, 48, 48, 50. Den sista där var nån sorts personbästa eftersom jag bara gjort en etta på femtio förut men nu när jag fattar hur man får fart på stången fångar jag superhögt, nästan helt rak. Bara för att få bocka av ett personbästa gjorde jag en till på 52 också, även den rätt hög. Det är förstås otroligt fisiga vikter och jag kan nog ta mer om jag fångar i riktigt sittdjup, men min teknik klarar nog inte mer utan att jag blir graciös som en epileptiker på rullskridskor. Jag tror det blev totalt kanske 65-70 ryck så givetvis slet jag upp två hudflikar i händerna också—jag måste skaffa dragremmar.
Eftersom jag gör pullups, dips och magövningar med den ivriga förtjusningen hos barn som serveras stuvad blomkål så avslutade jag i stället med lite ryckböj på 50, 55 och 60 men axlarna var rätt slut så jag fick ge mig. Allra sist blev det treor frontböj på 50 (med paus), 70, 80, 85, 85, 85. Lovar mig själv lite pullups i morgon, enligt den där illa efterlevda regeln om att jag inte får köra böj igen utan att ha gjort såna emellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar